Snart slutar skolan för jullov. 

Jag nämnde nog inte hur det gick till när jag skulle gå till SYV:en för att få vägledning. Hon sa bokstavligt talat: Men eftersom du är dålig på matte så kommer du inte kunna bli det här, eller det där. Som ni nog förstår blev jag helt förkrossad. 

Jag förstår inte hur en liten patetisk människa fortfarande kan göra en sån stor påverkan. Jag borde bett henne skaffa ett nytt jobb och sluta trycka ner människor. Just den dagen klarade jag inte det. Istället gick jag upp till skolan, knackade på lärarrummet och sa att de borde överväga att skaffa en ny jävla SYV. (Och sprang givetvis därifrån förtvivlad.)

Sedan dess har jag knappt ens vågat kolla utbildningar. Jag blev så himla satt på plats av henne. Det är verkligen en av få gånger jag verkligen tagit åt mig något nu på senare tid. 

Jag blir ledsen eftersom min resa är min resa och ingen borde få säga någonting till mig som inte själv varit en del av den resan. Jag får panik eftersom jag känner att jag inte har en aning om vad jag vill göra. 

Kanske behöver jag ett år för att jobba och försöka hitta mig själv. Resan har varit så pass omtumlande att jag känner mig rätt vilsen i mig själv. Det har förbättrats men det jag fortfarande kämpar med är att försöka hitta någonting - bara någonting som jag är riktigt bra på. Någonting som jag är intresserad av att jobba med. 

Jag är en bra människa. Lite smått trög i inlärningen men jag är en bra människa.
Återkommer, mitt huvud är en stor röra just nu.

En lång bit på väg.

Det var som ni säkert förstår en enda stor röra i mitt huvud senast jag skrev. Jag hade då precis tagit bort mina antidepressiva helt och självklart blir det en emotionell berg-och-dalbana när det går ur blodet.

Nu de senaste dagarna har det bara blivit bättre, det är jätteskönt att känna att alla känslor man har är genuina. (Och inte bara en möjlig biverkning av en medicin.) Skolan går som den går, upp och ner, men nu har jag kontaktat SYV så jag kan få lite klarhet om hur jag ska förhålla mig till studier efter gymnasiet. Det handlar inte om att jag INTE kommer att studera, utan mer hur. Jag har pratat om att jag är under utredning och neuropsykiatriska är inte direkt snabba, jag har, vad jag vet, en kötid på ett år. Det skapar självklart stora problem då jag tar studenten om ett halvår. Det jag gör framöver ligger på is på grund av utredningen. Alla jobb/utbildningar är inte möjliga att söka med (eventuellt) obehandlad ADHD.

En sak jag märkt på senaste tiden är att jag skriver mer, vilket känns jättebra. Det existerar inte ens några tankar om att jag vill dö, försvinna eller skada mig själv längre. Jag har min lilla tatuering på skuldran som får symbolisera min styrka och min beslutsamhet som ligger i grunden för att jag lever idag.

Det är en sjuhelsikes jävla resa. Från socialen, orosanmälningar, självskadebeteende, konstanta självmordstankar och självmordsförsök till heltidsstudier, deltidsarbete, sång, glädje och en känsla att äntligen våga vara allt det jag var menat att vara.

Jag har en bit på vägen fortfarande, en del självförtroende att ta igen men om man ser hur mycket jag redan åstadkommit så har jag kommit en otroligt lång bit på vägen. För bara 3 år sedan satt jag i socialens svarta volvo på uppfarten till jourhemmet, en vidrig känsla jag aldrig glömmer men en situation jag är glad att jag aldrig upplever igen.

Thelittlenobody<3

Har (med stora svårigheter) pluggat under lovet. Första gången på väldigt väldigt länge.

Jag är så jävla rastlös. Hela tiden. Jag vet att jag var såhär när jag mådde dåligt också men det är värre än någonsin nu när jag mår bra.

Nu när jag skriver detta förmår jag inte att sitta still. Jag förstår inte hur ingen tittat på mig och tänkt ADHD tidigare. Nu är jag ju inte utredd än, det kommer ta ett år innan jag ens får diagnosen. (Eftersom psykvården i Sverige inte förmår sig att sparka sig i arslet och göra någonting produktivt.) Kötiden är ett år men jag ska bli "prioriterad". Jo, vi vet ju hur det gått dem senaste gångerna jag blivit "prioriterad".

Om jag tror att jag har ADHD? Ja, det tror jag. Under hela mitt liv har jag vägrat ens vilja bli jämförd med någonting ens i närheten. Men nu. Jag har ju insett att så mycket i min barndom skulle kunna förklaras av det. Oförmåga att kunna motivera mig, Dålig motorik, Klantig, Pratade hela tiden, Hatar att läsa.. Listan kan göras lång. 

Just nu känner jag att en lobotomi vore mer ärofullt. Det som dock stör mig mest är att jag verkligen behöver en diagnos. Annars kommer jag aldrig bli förstådd. Jag förstår hur vidrigt det låter men så få förstår hur min vardag ser ut. Hur jag tvingar mig själv att läsa några rader i en bok och nästan kräks. Det är jobbigt att bara läsa enstaka ord. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan matte, jag hatar att jag inte kan läsa, jag hatar att jag inte kan klockan men jag hatar sättet som jag blir behandlad på av lärare ännu mer.

Lärare skyller på att jag är lat. Men jag KAN inte vara tyst. Jag KAN inte sitta still och mest av allt, jag KAN inte ro för att jag är såhär.

(Sorry för min kaostext men såhär ser det ut i mitt huvud just nu.)

 Det känns som om mitt huvud ska sprängas

Den sista exponeringen.

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan, igen.
Jag försöker alltid skriva så fort jag kommer på det. Jag lovar!

Hursomhelst. Jag är nu några veckor inpå terminen och det känns riktigt bra. Barnvaktsjobbet är på g, jobbar med barn varje måndag framöver och så får vi se hur mycket det blir sen. Kören går jättebra och vi har snart konsert och skolan går också över förväntningarna. Min fjärilstatuering jag tjatat om, jodå, den är på plats! I torsdags fick den en permanent plats på min skuldra/axel och jag är jättenöjd med den.

Livet går fint. Äntligen sätts jag i kö för ADHD-utredning på neuropsykiatriska och jag ska förhoppningsvis bli prioriterad i kön eftersom jag snart tar studenten och planerar att fortsätta studierna efter det. (Gärna utomlands, om jag får drömma.)

Det har bara varit en sak som återstod.

Jag ville ju verkligen att alla som står mig nära ska känna mig för mig. Det har inte varit lätt och vägen har varit lång för att jag ska acceptera mig själv. Inte som bi, som jag först trodde, utan som lesbisk. Jag skriver detta fortfarande med ett dunkande hjärta. Min mamma fick veta detta för en vecka sedan. Hon reagerade bra men rädslan har ju alltid funnits där oavsett om jag faktiskt förväntade mig att hon skulle stötta mig.

Egentligen har jag vetat att jag var attraherad av tjejer länge, sen jag var 10 år ungefär. Men när jag växte upp var det fortfarande inte helt "okej" eller "normalt". Jag var tillräckligt utsatt i den åldern redan, eftersom jag kom i puberteten i samma veva.

Under hela högstadiet var jag kär i en tjej. Det vågade jag inte säga. Så denna tjej blev istället en "Patrik" eller en "David". (Namnen är bara exempel, vill inte peka ut någon i klassen jag gick i.)

Det var inte förrän det här året jag verkligen beslöt mig för att inte ljuga för mig själv längre. Jag ska inte låta mig kränkas, tryckas ner, mobbas, hånas, såras eller bli exponerad av NÅGON eller mig själv. Det är slut med att jag ska stå i korridoren som ett praktexempel av allt vad jag bar på mina axlar.

Jag är jag.
Jag är halvgalen, skrattglad, flummig, en aning översocial, idérik och färgstark.
Jag är INTE någon som ska nedvärderas eller kränkas.

Inte igen, inte någonsin.

Uppdatering :)

Hej igen!

Det har varit ett par hektiska veckor nu när skolan börjat igen men det är skönt att ha något att göra på dagarna.

På dessa veckor (samt senaste månaderna) har det hänt en hel del. Jag har bytt jobb, varit på audition till en kör ( och kommit med ), är på g med ADHD/Bipoläritetsutredning och har gått ner 10 kilo. Skolan går bättre nu också, jag gör läxorna, får betyg i ämnena och sover mycket bättre. Var på en LABC & HLR-kurs via jobbet igår som var otroligt givande.

Nästa vecka ska tatueraren jag varit i kontakt med tidigare komma tillbaka från semestern, då ska jag boka tid för en tatuering.

Det ska vara en fjäril i 3D som sitter på axeln/skuldran. Troligtvis skriver vi in "I want to break free" också. Fjärilen representerar slutet på självskadebeteendet eftersom metoden jag använde mig av för att sluta var "The Butterfly Project". I want to break free är min favoritlåt. Den är för mig, en hyllning av livet, döden och allt däremellan. Texten blir i så fall mest en hyllning till min morfar som dog i cancer.

För oavsett om man har cancer, bipolär sjukdom, svår depression eller en tuff period i livet så ses ofta döden som ett enda alternativ, en utväg och en flykt. Därför "I want to break free." Det var min morfars favoritlåt också. Väldigt symboliskt och betydelsefullt, alltså.

En sak vi måste minnas är dock att döden aldrig är det enda alternativet. Utan döden finns inte livet. Alla dagar vi inte är döda så lever vi.

En av sakerna som varit svårast att jobba med för att må bra igen är självförtroende och självbilden. Det går inte på en dag men skulle du börja idag skulle det vara närmare än du tror.

En grej jag körde med var att välja ut en kroppsdel, den jag hatade mest. Det blev min mage. Jag började varje dag med att, oavsett vad jag tyckte om den, skriva "fin" på magen. Efter lite mer än en månad slutade jag skriva det, för då hade jag gjort associationen "fin" varje gång jag såg på min mage.

Det handlar inte om att lura hjärnan, utan att skapa nya tankemönster. I mitt fall var det som behövdes att övertala mig själv om att jag duger - precis som jag är.

För någon vecka sedan såg jag på Dr Phil, som pratade med en frånskild och alkoholiserad mamma som inte hade vårdnaden om sin dotter. De pratade om spriten i början av programmet och hur nära modern varit döden. Han tittade på henne och frågade om hon skulle dö för sitt barn. Det skulle hon. Han såg finurlig ut och frågade då, Varför lever du inte för ditt barn?

Det hade hon inte tänkt på. Livet sågs aldrig som ett alternativ.

Därför måste man skapa positiva associationer till det. Annars finns det inte som alternativ när du mår som sämst.

För hur dåligt du än mår, hur illa däran du än är eller hur du än vill ge upp så finns livet alltid där, I fler former än vad du kan föreställa dig.

En dag ska jag leva - varje dag ska jag leva

Nu är det bara några dagar kvar innan jag åker till Rhodos med min fina bästis. Jag är extremt glad för att jag får en chans att göra en sån grej med henne innan skolan börjar - det sista året på gymnasiet.

I år kommer allt vara annorlunda. Det kommer nog alla på skolan märka. 

Jag tänker kämpa för allt jag vill. Ingen kan stoppa mig i år. Lärarna har (trots sitt yrke) hållit mig tillbaka i 2 år. Jag kan dock säga att jag har lärt mig mycket under de senaste månaderna. Ingen ska få trycka ner mig igen. Ingen. Det får vara nog med det. 

En dag ska jag leva, inte bara en dag men varje dag... För varje dag man inte är död så lever man.

del 2..

Har inte haft tid att skriva. Det har varit lite mycket.

I alla fall... Där satt jag. kunde jag göra? Min rädsla, att någon skulle veta hade ju besannats så  fort mamma hade berättat det för grannarna. Jag var helt och hållet livrädd. Rädd för mamma, ännu räddare för pappa och så orolig för att min lillasyster inte fick den uppväxt hon förtjänade. Jag spelade en stor roll i min systers liv, jag kände att JAG var den som skulle ta ansvar för att hon skulle må bra.

Nu, i slutändan har det ju visat sig att det inte alls var hon som råkade värst ut, det var ju jag. Men jag kunde inte, för en sekund, tänka på mig själv och mina egna behov. Alla andra skulle gå före. Så har det varit hela mitt liv ända tills bara för några månader sedan.

Jag mejlade en lärare på skolan jag gick i. Trots mina försök att få tag i det mejl jag skickade så har jag inte kunnat få tag i det, mest eftersom det var via en inloggning som skolan ansvarade för. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket på rak arm längre heller. Det var ett skrik på hjälp.

Som tur var agerade den lärare både direkt och korrekt. Hon räddade mitt liv. Jag hoppas att hon förstår det. Hon sa ofta efter allt hon gjort för mig att jag gjorde en stor del av jobbet. Om hon bara hade vetat. När ingen fanns, när min mamma önskade livet ur mig och min pappa slog mig så kom hon från ingenstans och räddade livet på den troligtvis mest hopplösa elev hon haft. (Jag klarade ju aldrig av att lyssna på det hon sa, trodde jag.

Hoppas hon vet att jag öppnade ögonen mycket på grund av det. Jag lärde mig älska människor som förtjänar det allra minst - när de som mest behöver det. Idag är jag känd som den pratgladaste, troligtvis mest irriterande glada människa på hela skolan, trots alla omständigheter.

"Om man får höra en sak för många gånger så blir det till slut en sanning", brukade hon säga. Och så rätt hon hade. Inte bara hade jag fått höra alla de nedvärderande saker av mina föräldrar men mest av alla - mig själv.

Den mest hopplösa elev hon haft visade sig troligtvis vara den som lärde sig mest av henne. Inte i konkreta ämnen, men i livet.

Jag ser nu fram emot att jobba som lärare eller psykolog av någon sort, så jag skulle kunna inspirera människor bara lite likt denna fantastiska människa inspirerat mig till att leva.

Dagen mitt liv förändrades för alltid - Del 1

För bara lite mer en 3 år sedan fick en fjortonårings liv en helt ny vändning. Det var en kväll i slutet av maj då någonting skedde - någonting som skulle förändra mitt liv för alltid. Det var dagen innan min femtonårsdag och min familj bestående av min pappa, mamma och lillasyster var bortbjudna på middag. Det första minnet jag har av när min mamma var full var när jag var 5/6 år gammal och under åren hade det urartat till ett stort problem - för vårt sociala liv, våra relationer, vår trygghet,för allt helt enkelt. Denna kväll var inte helt olik alla andra då vi blev bortbjudna. Först skulle mamma ta ett glas vin och pappa skulle ta en grogg. Under loppet av middagen dricker mamma upp nästan en hel flaska vin och pappa har tagit över 10 "små" groggar. De är båda så berusade att de knappt kan gå. Min lillasyster och jag tröttnade fort på alla berusade människor och promenerade hem. Det var kallt den kvällen. Jag och min syster kom hem och upptäckte att ytterdörren var låst. Mamma och pappa hade sagt att de skulle komma strax, och underligt nog hade vi trott på det.


Kylan kändes inte förrän vi väntat i cirka 10 minuter. Vi blev uppfostrade att aldrig ha med mobiltelefoner när vi var bortbjudna så vi kunde inte ringa dem. Jag var, trots att jag inte var särskilt gammal, noga planerat strategier för alla tänkbara katastrofer. Jag visste att pappa aldrig låste en av våra bilar, Volvon. (Där förvarade ju han sin sprit.)Så vi satte oss helt enkelt i pappas volvo och väntade på dem - men ingen kom. Vi var så vana att det hände något under såna här kvällar så vi fick helt enkelt gå och hämta dem. Denna gång var vi dock, trots all tidigare erfarenhet, fullkomligt oberedda för vad som skulle ske.


Det vi kom till var total kaos. En av värdarna skriker åt oss när vi kommer. Tack och lov att ni kom, det är er mamma! Vi möttes av en kraftig berusad kvinna, som ramlat och som nu befann sig i en lerpöl. Skamen går inte att beskriva. Vi mötes av en varelse som knappt var värd att kallas människa, såsom hon betedde sig. Nerfallen i gyttjan bevittnade vi det monster som vi en gång kallat mamma. Förnedrande nog satt hon och grät, berättade allt om sitt dåliga liv och sitt beroende. Pappa som kom utspringande ur en av de närliggande stugorna (Där han dessutom varit otrogen mot mamma med en av de andra gästerna) och blev vansinnig när han hörde vad hon sa och hur förjävlig hon såg ut. Men det säger man inte. Trots det så skrek han åt henne vilken skitstövel hon var. (Japp, det sa han som endast 30 sekunder tidigare stått och hånglat med någon annan)


Detta fortsatte i mer än en timme. Vi försökte få upp henne från marken och slet som djur. Pappa sa efter bara 20 minuter att vi skulle lämna henne där - i en lerpöl. Jag fick nog. Alla år av tystnad exploderade inom mig. "Ditt jävla svin, lämnar vi henne här så fryser hon ihjäl." Jag skrek åt honom, som jag aldrig skrikit förr. Han försökte slå till mig i ansiktet men en av grannarna förutspådde gärningen och han stoppa honom,


När alla äntligen var i bilen så körde grannarna hem oss. De var oroliga för mamma, sa dem, men jag förstod att de ville vara säkra på att pappa inte skulle spöa upp mig när vi kom hem.
De hjälpte mamma upp för trappen och la henne i sängen innan de gick. Klockan var över tolv sen flera timmar tillbaka. Jag satte mig i kökssoffan, gråtandes och förtvivlad och viskade till mig själv:


"Grattis på födelsedagen."

(Skriver fortsättningen imorgon, Det var tyngre att skriva om detta än förväntat.)

Nyckeln till lycka - hur du kommer ut ur din depression.

Det är inte alltid lätt att komma till en stor insikt, en insikt som förändrar allt. Speciellt inte om hela ditt liv har förstärkt en helt annan tankevärld, en som aldrig gynnat dig. Ditt liv kan inte ändras förrän du ändrar något med ditt liv. Ibland handlar det om steg som kan verka enkla men som egentligen ändrar hela din uppfattning till livet självt. Det kanske handlar om att säga ja mer, eller att säga nej och våga stå för det man tycker. Du kanske skulle sökt det där jobbet, gått den där kursen eller varför inte åkt på den där resan? 

De allra minsta sakerna såsom just ett jobb, en kurs eller en resa kan ändra dig till någonting större än vad du någonsin trodde att du skulle kunna bli. En gnista kan aldrig väckas om du inte är redo att upptäcka vad du brinner för. En möjlighet förblir bara en dröm om du inte väljer att utnyttja den.

Älskar du att baka? Gör det. Baka tills köket ser ut som en massaker. Lär dig. Utvecklas.

Gör det som gör dig lycklig. Om du inte har någonting som gör dig lycklig så betyder inte det att du aldrig kommer vara det - Det betyder att du måste ta alla chanser, satsa på livet och göra något av de möjligheter som ges. Du kommer nå oanade höjder så fort du börjar satsa på din potential. 

För just dig kan det vara en seger att gå upp ur sängen, så gör det. Gå upp, gå ut och utforska möjligheter. Restaurangen bredvid dig kanske söker personal, Ica-butiken i centrum kanske behöver en ny kassör eller så kan dina föräldrar/syskon/släktingar/vänner rekommendera dig någonting. 

Jag har själv haft mitt arbete, på ett café, sedan April. Jag har utvecklats till någon jag aldrig kunnat tro att jag kunde vara, någon som jag är stolt över att vara och framför allt, någon som jag tidigare bara kunde drömma om att vara. Allt detta för att jag inte tog chanserna som låg framför mig. 

Motgångarna möts vi alla av och det är svårt. Du KOMMER uppleva motgångar men lika säkert KOMMER du bli framgångsrik om du kämpar.

Jag, den människa som skriver detta bakom en datorskärm, var inlagd på sjukhus för en överdos för endast ett halvår sedan! När jag kom in till sjukhuset ville jag dö men när jag kom ut, då gav jag mig fan på att jag ska leva och har all RÄTT att leva. 

Trots misslyckanden så tar man sig igenom dem, lär sig och går vidare. Idag kan du göra något som verkar som en liten sak men i själva verket kommer leda till din räddning. Släng rakbladen, gör dig av med allt och alla som är destruktiva, gå upp ur sängen, sök ett jobb, gå en kurs, boka en resa eller prova något nytt och glöm inte att verkligen unna dig att utvecklas, må bra och framför allt, förändras! 

// En som lärt sig leva <3

Minicomeback på bloggen ;)

Förvånansvärt nog har mitt liv verkligen börjat ordna upp sig. Jag har fått ett jobb som jag tycker mycket om, har mognat som person, varit självskadefri i över 200 dagar och så har jag troligtvis fått en liten hint om vad jag kommer göra efter gymnasiet. Det känns faktiskt riktigt bra just nu. Självklart är det alltid något problem man har men just nu ligger det utanför min makt och jag kan bara vänta på att det löser sig självt.

Jag har bara under detta lov lärt mig så otroligt mycket. Men ännu är det nog bäst att inte berätta allt för mycket, haha! ;)

För övrigt finns det inte så mycket mer att berätta.
På återseende!

När du står inför det stora valet

Du kommer så småningom till en punkt i ditt liv som deprimerad där du står mellan två val. Du kan välja att fortsätta leva eller att dö. Det finns inga mellanlägen eller kompromisser. Du kan inte välja att "nästan" leva eller "nästan" vara död.

När du står inför valet så känns det ju så självklart. Du är ändå deprimerad, hur mycket är ditt liv värt egentligen? Hur mycket energi kan du orka lägga ner på att försöka må bra? Kanske vore det lättare att sluta andas. Kanske är det inte döden som fyller oss av skräck? Det vi ofta inte ser är att det är livet självt som skrämmer oss.

Vi ser oss som svaga varelser, ofta rentutav patetiska. Den verkliga frågan kvarstår dock. Hur och varför väljer vi ändå livet framför döden. Om vi nu är så "svaga" och ynkliga?
Oavsett hur vi mår när vi kommer till det valet så blir det lättare att inse...

Varje dag vi inte varit döda så har vi faktiskt (trots vår rädsla) levt.

Jag gjorde mitt val för 6 månader sedan. Då var jag inte "stark", jag var i extremt dåligt skick. Jag låg i en säng på intensivvårdsavdelningen efter att ha tagit en överdos. Jag var trött på livet, trött på misslyckanden och inte minst trött på att jag aldrig var tillräckligt bra.

Armarna var fulla med sår, jag var fullproppad med elektroder och nålar och jag kände hur jag nästan viskade till mig själv: Aldrig mer.

Aldrig mer skulle jag utsätta mig själv för en överdos. Jag ville aldrig mer utsätta mina redan ärrade handleder för mer skada. Jag hade fått nog. Men denna gång var det inte livet jag fått nog av - utan hur jag såg på det.

Det var då jag gjorde ett val, jag valde livet. Dock så tog jag äntligen makten till mig att göra mitt liv till det liv jag vill leva.

Detta skriver jag nu, 197 dagar utan att ha skurit mig och 42 dagar innan jag ska göra en tatuering tillägnad till mitt nya liv i ett helt annat mående.

Ha det bra sålänge, mina fina läsare.
För det kommer jag ha!

// Friday ❤️

Varför jag HATAR det svenska skolsystemet.

Det är många som frågar mig varför jag hatar det svenska skolsystemet. Att ge ett enkelt och kortfattat svar på den frågan är nästintill omöjlig.

Tänk dig att du är förälder till ett barn som fått sina första betyg. Barnet är besviket, det har fått ett D i ett ämne som hen verkligen brinner för. Du kollar upp varför, för det verkar ju väldigt märkligt med tanke på vilka ambitioner ditt barn har. Ditt barn har fått betyget A på alla prov utan ett, där hen fått ett E. Datumet är ett datum då du vet att barnet varit ledset, eftersom hen var på sin mormors begravning dagen innan och inte orkade plugga. 

Jag går på gymnasiet i åk 2 och har F-varningar i fyra ämnen. Jag är en målinriktad tjej som försöker göra det bästa jag kan i skolan. Jag jobbar flera timmar i veckan för att ens få E på prov. I två av ämnena där  varningarna ligger har jag egentligen godkänt. På grund av mitt mående så har jag inte gjort en uppgift i vardera ämne och därmed fått F-varningar. 

Ni förstår min poäng, jag liksom ALLA andra människor kan inte alltid prestera på topp på grund saker som händer i våra liv. Vi är inte robotar. Det är omöjligt att hålla uppe skolresultat om saker kring dig påverkar dig. Att ett betyg numera ska byggas på perfektion är inte bara jobbigt för oss elever men det ställer enorma krav på den undervisande personalen på skolorna i Sverige. 

Förutom att våra lärare är underbemannade, underbetalda och överarbetade så tvingas de ställa orimliga krav på sina elever. 

Hur fan kan folk gå och undra hur så många unga mår dåligt? Är det verkligen så svårt att förstå att skolsystemet är som skapat för att få både lärare och elever att totalt gå in i väggen? Människan är en skapelse, som liksom alla andra, inte fungerar utan de "fel" vi har. Det har och kommer alltid att vara grunden till våran nuvarande existens. Varför har vi då skapat oss ett system som är omöjligt för oss att klara? 

Jag har bestämt mig. När jag får barn så tänker inte jag sätta dem i ett skolsystem där de inte får utvecklas till deras fulla potential, tvingas till ett liv i perfektion och får dem att inte kunna leva sitt liv som dem vill ha det. Jag vill se mina barn i ett system där de får utlopp för sina starka sidor, där de får bra förutsättningar för att lyckas med det dem vill åstadkomma och viktigast av allt, låta dem vara nöjda med det som dem faktiskt har åstadkommit istället för att se dem för deras brister. 

Skäms över svenska skolan.

Då var det måndag och jag sitter på bussen till skolan. Helt uppriktigt mår jag inte alls bra. Minnen som jag försökt förtränga kommer upp, det är samma känsla som jag har just nu. (Posttraumatisk stress) 

Det som hände i skolan i torsdags, vilket lite kortfattat var att en tjej tvingade kvar mig i skolan, hon bokstavligt talat satte sig framför dörren. Jag fick panik. Det var så himla obehagligt, frihetsberövande och kränkande. Jag fick en flashback till min barndom, var 11 år på ett ungefär när pappa gjorde en liknande grej. Han tog bort dörren till mitt rum och slog till mig när jag konfronterade honom. 

Mina lärare tycker jag överreagerar. Dem förstår inte riktigt min ångest över detta. Trots att jag har några i min närhet hemma som är villiga att stötta mig så känner jag mig så jävla ensam. 

Jag får ta mycket skit i skolan redan som det är, jag orkar inte med att den här skiten dras upp igen. 

Människor omkring mig säger att jag gör det för jag vill ha uppmärksamhet av lärarna. Jag blir kallad fittunge och hora så fort jag kommer in genom dörren. 

Jag har varit mobbad för mitt mående hela mitt liv, nu får det fan vara nog. Kan jag inte för en gångs skull kunna känna mig trygg och välkommen i skolan? 

Jag är så nära att bryta ihop totalt och hoppa av gymnasiet och inte en jävel reagerar. Så jäkla trött på svenska skolan. Vill bara härifrån, låtsas att jag aldrig hört talas om detta land och glömma mitt förflutna. 

Jag vägrar låta mina framtida barn växa upp i detta jävla skit-skolsystem. 

Håll ut 💔

Jag känner mig tom. Min omgivning väljer bort mig, väljer att inte försöka förstå mig. Dem säger ofta att de finns där för mig men så fort jag verkligen behöver hjälp så ignoreras jag. Det som sägs om mig i korridorerna får mig att vilja försvinna. Ingen är uppriktig nog att säga det som pratas om mig direkt till mig. Jag faller. Denna gång är det min framtid som står på spel. Jag kommer inte orka hur länge som helst. Hoppar jag av gymnasiet så har jag ingen framtid. 

Jag orkar i stort sett ingenting. Jag har inte ens gått upp ur sängen idag. Klockan är snart 7 på eftermiddagen och jag har fortfarande min pyjamas på mig. Jag känner mig rutten, ovärdig livet på något sett. 

Jag intalar mig själv att inte sluta kämpa. Håll ut. Snälla, håll ut. 💔

Stå upp eller ge upp

I nuet är jag fortfarande trött men jag börjar bli gladare. Ett löfte som jag gav under nyår blev istället ett motto som jag ska försöka sträva efter hela livet. Att jag ska vara snäll mot mig själv. Simple as that! Det är en bra start efter 17 år av självförakt. Jag har äntligen börjat stå upp för mig själv, för den jag verkligen är. 

Det har snabbt visat resultat på både mående och självförtroende. Jag känner mig inte längre lika vilsen i livet. Livet jag lever är mitt liv, oavsett jag gillar det eller inte så är det grunden jag har att stå på. Det förflutna kan jag inte ändra, det som jag dock kan ändra på är nuet. Jag har ett val och har alltid haft ett val. Antingen ger jag upp och låter mig själv förfalla eller så står jag upp för den jag blivit. Stand up or give up, it's your choice. 

Självklart är man ibland osäker vilket av dem man vill. Tankarna om att jag inte skulle vara värd ett liv har alltid varit närvarande, tills nu. Jag lever. Trots allt skit jag gått igenom så har jag tagit mig ut ur det levande. Mina drömmar är det som driver mig och min målmedvetenhet tar mig framåt. 

Jag är trots allt på en väg i livet jag aldrig varit på förut, det är okej att åka fel och vara vilsen för egentligen, vad utmärker en människa mer än vår överlevnadsförmåga? 

Tröttheten drar ner mig

Jag är så trött. Inte bara fysiskt trött utan trött på allt i allmänhet. Det har varit så mycket skit i skolan att jag faktiskt övervägt att hoppa av gymnasiet. Som det ser ut nu så kommer jag snart bränna ut mig i alla fall. Jag sover i stort sett hela helgerna men även i sömnen är jag stressad, jag drömmer så otroligt obehagliga mardrömmar. 

Varje gång jag möter någon i skolan som jag förut bara irriterat mig lite på så har jag istället nu bara lust att klappa till dem i ansiktet. Jag är inte såhär. Jag är inte den som ständigt är sur, arg och frustrerad. Det är inte jag. 

Allt som händer omkring mig blir tungt att bära på. Jag faller ihop i en hög på golvet. Jag känner mig som skrapet från en förfallen människa. 

Jag räcker ut handen gång på gång för att någon ska ta tag i den men ändå så är det alltid jag som ligger kvar på golvet. 

Jag är så trött. 

Trött och arg

Detta lov var verkligen välbehövt, jag var verkligen i behov av att komma bort från skolan ett tag. Det har varit för mycket för mig att hantera under den senaste månaden. Speciellt på min sociala front, både tvånget att träffa pappa och sedan ytligare problem i skolan.  

Jag hoppas att i alla fall det i skolan ska lösa sig för jag har verkligen fått nog av allt skit där nu. Så illa att jag funderat på att hoppa av gymnasiet, vilket är det dummaste jag skulle kunna göra nu när jag är halvvägs. 

Har haft det jättesvårt att sova nu kvällen innan skolan börjar. Jag är så trött på allt att jag har god lust att ta med en slägga till skolan och drämma till folk i skallen. Är så arg på allt och alla. Det är inte helt klokt (För en person som mig som så sällan blir arg).

Hoppas på att morgondagen inte resulterar i ett totalt psykbryt, är helt ärligt trött på dem också. 

Snacka identitetskris. Usch. 

Lov, underbara lov!

Då har det gått några dagar in på lovet och jag kan verkligen säga att jag behövde det. Skolan har varit skitjobbig de senaste veckorna, mycket att göra och mycket som jag borde tagit itu med men inte orkat. Det här lovet har hittills bara varit bra, jag har undvikit allt som har med skola att göra och då även människor som går på skolan. Jag har både fysiskt och psykiskt gått på lov och vill inte ha några påfrestningar överhuvudtaget. Tack men nej tack! 

Det har gått rätt bra nu på hemmafronten så vi har avslutat kontakten med vår underbara familjebehandlare då hon faktiskt inte behövdes längre. Jag har träffat min kontaktperson och vi har varit på  fjärilshuset. Dessutom ska jag på ännu en arbetsintervju på torsdag. Avslöjar inget förrän jag varit där och förhoppningsvis även fått reda på om jag har jobb eller ej, för i så fall är sommarjobbet fixat. Väntar på att mitt andra jobb ska höra av sig också, vilket troligtvis blir nästa vecka. Jag skaffar såklart jobb av flera anledningar men den främsta är för att kunna åka "hem". (Till London) 

Det skulle vara underbart att få komma dit igen nu när jag inte bor med ekonomiska förutsättningar för att kunna åka utomlands. Längtar något otroligt. 

Jag fyller också 18 om 91 dagar så även det blir stort. Sen så är det bara ett år kvar på gymnasiet efter sommarlovet! *pust* 

Jag har börjat tröttna lite på att sitta och damma vid en skolbänk nu, begränsad och beskyddad av skolans väggar. Jag vill ut i livet och leva, på riktigt! 

Min tänk-bänk

Bänken under träden 

Jag har en bänk en liten bit ifrån där jag bor. Bänken står under två stora träd och alldeles framför den ligger havet. Det är jättefint att sitta där när det är sommar. Jag sitter då gärna och lyssnar på hur vinden stillsamt dansar genom lövverket ovanför mig och hur vågorna skvalpar framför mig. Det är en fin plats, tycker jag. 

Första gången jag besökte den bänken var när jag precis hade flyttat in i lägenheten. Jag gick ofta på promenader på sommaren för att minnas hur jag brukade gå med min fosterfamilj där i närheten. Ofta grät jag. Jag saknade dem så oerhört på sommaren. Jag hade sett bänkarna där många gånger förut men det var inte förrän just den gången jag satte mig där. Tårarna rann ner för kinderna då det plötsligt kom en varm sommarvind, som om den var menad för just mig, och fick mig att sluta gråta. En känsla av tröst, helt enkelt. 

Jag har sedan första gången jag suttit på den gått tillbaka dit när jag behöver tänka, när jag är ledsen, när jag vill ta en nypa luft eller när jag vill känna tröst. Naturen är en av de få saker som har en riktigt lugnande inverkan på mig. 

Alla borde ha en sån här plats. Gå ut en dag, gärna någonstans där du inte varit alltför mycket (då tröttnar du fort) och hitta en liten speciell plats dit du kan återvända om du är stressad, ledsen eller bara vill vara ifred. Detta är mitt bästa tips för självskadebeteende. När jag vill skada mig så går jag till min bänk och tänker tillbaka på sommarvinden och vinden i lövverket. Det får mig ofta på bättre tankar, även om det är vinter och man fryser arslet av sig. 

Jag var där idag och satt där en stund (och frös arslet av mig) på min lilla tänk-bänk.  

Längtan efter lov!

Jag kämpat för att fortsätta vara positiv men det är svårt. De senaste veckorna har varit ett rent helvete. I och med att min farfar har dött så är ju tvungen att möta min pappa på begravningen. På grund av detta har jag i stort sett gått under psykiskt den senaste veckan. Jag blir så jävla ledsen över att behöva träffa honom,jag som hade mått så bra av att INTE träffa honom.

Skolan har blivit lidande de senaste veckorna. Nu ligger jag efter i 7 olika ämnen. Skittungt är det. Jag är ambitiös egentligen och det gör min ledsen att skolan bara förfallit. Sen så är det så att min mentor håller på att bränna ut sig och jag är i stort sett helt utan stöd i skolan. Jag har varit så stressad att jag missat samtalen med min psykolog. Så just nu vill jag bara få den här satans begravningen avklarad och gå på lov.

Så jag får tid att reda ut allt och får någon att prata med. Min kontaktperson ska åka till fjärilshuset med mig på lovet, vilket jag längtar efter.

Längtar efter lov.

Resan är målet

Idag mår jag lite bättre. Det är dock jobbigt att vara så maktlös. Igår så bröt jag ihop i skolan. Tur att jag har min mentor, vet seriöst inte vad jag skulle göra utan henne. 

Skolresultaten har blivit lidande nu när jag inte orkat fokusera på skolan. Har pratat med diverse lärare och hoppas att jag kan fixa det ändå. Att kunna må bra efter ett ohälsosamt liv är inte lätt. Det krävs så otroligt mycket av en själv för att man ska klara det. Varje dag måste du motivera dig själv för att ens orka gå upp på morgonen. Du behöver motivation varje dag - varje sekund för att inte falla tillbaka i negativa tankar. 

Det som gör mig frustrerad är att ingen ser hur mycket energi det tar, hur mycket jag verkligen måste kämpa. Ingen ser att jag försöker. Samtidigt kan de inte förstå, det här är min resa, inte deras. Alla som läser detta, oavsett vem du är, tänk på att aldrig döma människor omkring dig. Dem går kanske  igenom saker du inte ens kan föreställa dig. Var ett stöd men tro inte att deras resa är lätt. Alla som gör någon slags resa måste göra den själva och det går inte om de själva inte vill. Resan är målet, eller hur? 

Ta min resa som ett exempel. Jag trodde alltid att "resan" var vägen ur depressionen och att den slutade efter det. Fel. Resan har knappt ens börjat när du kommer ut ur det. Även om du ser hela livet som en resa så går den igenom olika stadier. Oavsett hur din resa ser ut så är det endast du som kan styra den. Endast du kan ändra omständigheterna du lever i. Det tar tid men det är definitivt värt det. 

Hitta omständigheterna du vill leva i, om du inte hittar dem, skapa dem. 

Kom ihåg, Success does not guarantee you happiness but being happy is what makes you truly succeed. 

Hjälp mig, vad ska jag göra?

Jag tror inte att jag har varit i ett sådant behov av att vara ledig som jag är i nu. Det är lite svårt att ta in allt som händer nu och jag känner att jag skulle behöva få vara ensam ett tag för att få bearbeta det hela. När man bor i en tvåa med sin mamma och hennes pojkvän som spenderar mycket tid här så får jag inte riktigt vara ifred.

Förra helgen fick jag beskedet att min farfar har gått bort. Det var för mig oväntat trots att jag visste att han hade blivit sämre. Min relation med pappa har gjort det hela väldigt komplicerat då jag inte haft kontakt med pappa så har kontakten med min farfar uteblivit. Min pappa säger att det är mitt fel att jag inte haft någon kontakt med min farfar och detta är såklart delvis sant men det min pappa inte ser är att det är han som valt bort mig. Jag har aldrig haft en pappa som brytt sig om mig, gjort saker med mig och älskat mig. Tyvärr har vi en relation som för mig är väldigt destruktiv eftersom han misshandlar, förolämpar och mobbar mig.

Den främsta anledningen till att mitt självförtroende är så dåligt är INTE på grund av att jag mobbades, misshandlades eller för att jag utsattes för trakasserier i lågstadiet. Den främsta anledningen till mitt dåliga självförtroende är att de enda människorna på denna jord som förväntades älska mig inte gjorde det. Min pappa har kallat mitt allt ifrån ful och oduglig till ett fetto som han önskar inte fanns.

För ett halvår sedan fick jag nog. Han hade då sagt att jag började bli så fet att jag borde uppsöka en dietist. Jag orkade inte mer och sa upp all kontakt med honom.

Jag har mått jättebra ända sedan jag slutade vara med honom. Nu kom dock problemet. Jag måste gå på farfars begravning. Detta ger mig en sådan otrolig ångest. Jag vill verkligen få en chans att säga farväl till min farfar men hur ska jag våga gå dit rakryggad? Hur ska jag bara kunna sätta mig längst bak i kyrkan då jag vet att det förväntas av mig att jag sitter med min pappa och min syster? Hur ska jag gå in, fetare än någonsin, utan att bry mig om att min pappa hånar mig i sin tysthet?

Hur ska jag lägga rosen på farfars kista när jag vet att jag svikit honom?

Försöka duger alltid!

Hur hanterar man egentligen en dålig dag? Jo, svaret må låta enkelt men att vända något negativt till positivt är inte lätt. Du ska tänka på att du denna dag gjorde det bästa du kunde. Du gjorde det du kunde för att dagen skulle bli bra men den råkade inte bli som väntat, so what? Det är bara att resa sig, borsta bort skiten och gå vidare. Det är en dag imorgon också, det är bara att försöka igen.

Utan regn skulle du aldrig få uppleva regnbågar. Liksom utan mörker skulle du aldrig få uppleva ljus. Om en dag går fel så betyder det inte att det alltid kommer vara så. Du gjorde det du förmådde att göra under en dag, det definierar inte vad du kan förmå under en livstid.

Jag hade en dålig dag men jag åker ändå hem leendes eftersom jag i alla fall försökte.

Att försöka duger mer än väl.

Drömmar

Har varit rätt trött och har inte sovit så bra då det varit mycket men ändå lyckas jag hålla mig på fötterna. Jag har förändrats mycket på kort tid nu, inte som person men jag har en annan inställning till livet. Självklart så har jag dåliga dagar men jag låter inte det övertyga mig om att jag har ett dåligt liv, för det har jag inte. Jag har ett väldigt bra liv.

Detta är extremt ovanligt för mig att tycka då många saker jag tagit mig igenom har verkat omöjliga att överleva. Jag har skurit i handlederna hundratals gånger, gråtit mig till sömns tusentals gånger och försökt ta mitt liv 2 gånger. Men vet ni? Det gör inte någonting om det inte blir som man väntat sig. Det gör ingenting hur många gånger man misslyckats med saker man vill åstadkomma. Det enda som verkligen betyder något är hur många gånger du inte gett upp, hur många gånger du tagit dig upp igen efter att du har fallit. Så länge du reser dig lika många gånger som du faller så kan du alltid komma ut ur det jobbiga levande.

Hur stora mål man än har i livet så kan bara en enda sak leda till misslyckande, det är att ge upp. Ger du upp har du redan misslyckats innan du försökt uppnå någonting.  Du kommer aldrig nå en dröm om du inte fortsätter försöka ända tills du når den.

En dröm är endast omöjlig om du begränsar dig själv.

En dag ska jag leva

En dag ska jag leva.

Detta är dock bara ett påstående, det enda jag kan säga säkert är att: En dag ska jag dö.

Dagen då du dör närmar sig med en dag för varje dag som går och ditt liv blir inte längre. Du är visserligen äldre än vad du någonsin har varit men du är också klokare. Dagen då du dör kan inte undvikas, den kan bara väntas på. Antingen kan du göra någonting med ditt liv medan du väntar på att den dagen kommer eller så kan du stå stilla och skjuta upp allt du vill åstadkomma i livet tills det är försent.

Du har i ditt liv egentligen bara ett stort val du kan göra. Detta val är det enda som utgör någonting i ditt liv. Valet är: Ska jag fortsätta eller ska jag ge upp? Du kan välja att du ska dö men du kan inte välja att leva när du redan valt att dö. Väljer du livet ända tills valet inte längre är ditt så har du inte gått miste om någonting i livet.

Lev livet tills det enda du inte åstadkommit är att dö. Ta alla möjligheter du får, upplev allt du vill uppleva, åstadkom det du vill åstadkomma för det värsta som kan hända är att du dör när ditt liv egentligen hade mer att ge.

Att leva är ett aktivt val

Att leva är för många en självklarhet istället för en möjlighet. Detta har tagit mig ett bra tag att inse. Jag är uppväxt med 2 alkolistföräldrar och har alltid varit lite av en outsider då jag tidigt i livet drabbades av både depression och svåra ångestattacker. Jag kände mig ofta ensam och inte minst annorlunda. 

Första gången jag insåg att livet inte var en självklarhet så låg jag själv inne på intensiven på grund av en överdos. Jag fick frågan om jag vill dö av en sjuksköterska. 

- Jag vill inte dö men jag vill inte leva heller. 

Därefter fick jag klämma i mig 2 flaskor medicinskt kol. Aldrig mer, tänkte jag. Jag vill aldrig sjunka så lågt igen. Efter en natt på intensiven så vaknade jag upp med en helt ny inställning: Jag vill leva! Jag vill utbilda mig, ta studenten, flytta hemifrån, träffa någon, bilda familj, skaffa ett jobb. Detta var helt nytt för mig, jag hade aldrig tidigare känt att jag verkligen ville leva. Här började det för mig, ett liv då jag skulle slåss för att bli framgångsrik, ett liv som skulle levas och inte bara något som jag skulle ta mig igenom. Ett riktigt liv helt enkelt. 

Jag föddes i denna värld och kommer dö i den också. Att just jag fick chansen att leva, trots att jag förväntades dö när jag var bebis. Jag har varit nära att dö flera gånger i mitt liv och jag har inte ens fyllt 20 än. Kanske är det meningen att just jag ska vara jag, att jag ska leva och att jag ska uppnå någonting? 

Det ska jag ta reda på.