Bänken under träden
Jag har en bänk en liten bit ifrån där jag bor. Bänken står under två stora träd och alldeles framför den ligger havet. Det är jättefint att sitta där när det är sommar. Jag sitter då gärna och lyssnar på hur vinden stillsamt dansar genom lövverket ovanför mig och hur vågorna skvalpar framför mig. Det är en fin plats, tycker jag.
Första gången jag besökte den bänken var när jag precis hade flyttat in i lägenheten. Jag gick ofta på promenader på sommaren för att minnas hur jag brukade gå med min fosterfamilj där i närheten. Ofta grät jag. Jag saknade dem så oerhört på sommaren. Jag hade sett bänkarna där många gånger förut men det var inte förrän just den gången jag satte mig där. Tårarna rann ner för kinderna då det plötsligt kom en varm sommarvind, som om den var menad för just mig, och fick mig att sluta gråta. En känsla av tröst, helt enkelt.
Jag har sedan första gången jag suttit på den gått tillbaka dit när jag behöver tänka, när jag är ledsen, när jag vill ta en nypa luft eller när jag vill känna tröst. Naturen är en av de få saker som har en riktigt lugnande inverkan på mig.
Alla borde ha en sån här plats. Gå ut en dag, gärna någonstans där du inte varit alltför mycket (då tröttnar du fort) och hitta en liten speciell plats dit du kan återvända om du är stressad, ledsen eller bara vill vara ifred. Detta är mitt bästa tips för självskadebeteende. När jag vill skada mig så går jag till min bänk och tänker tillbaka på sommarvinden och vinden i lövverket. Det får mig ofta på bättre tankar, även om det är vinter och man fryser arslet av sig.
Jag var där idag och satt där en stund (och frös arslet av mig) på min lilla tänk-bänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar