För bara lite mer en 3 år sedan fick en fjortonårings liv en helt ny vändning. Det var en kväll i slutet av maj då någonting skedde - någonting som skulle förändra mitt liv för alltid. Det var dagen innan min femtonårsdag och min familj bestående av min pappa, mamma och lillasyster var bortbjudna på middag. Det första minnet jag har av när min mamma var full var när jag var 5/6 år gammal och under åren hade det urartat till ett stort problem - för vårt sociala liv, våra relationer, vår trygghet,för allt helt enkelt. Denna kväll var inte helt olik alla andra då vi blev bortbjudna. Först skulle mamma ta ett glas vin och pappa skulle ta en grogg. Under loppet av middagen dricker mamma upp nästan en hel flaska vin och pappa har tagit över 10 "små" groggar. De är båda så berusade att de knappt kan gå. Min lillasyster och jag tröttnade fort på alla berusade människor och promenerade hem. Det var kallt den kvällen. Jag och min syster kom hem och upptäckte att ytterdörren var låst. Mamma och pappa hade sagt att de skulle komma strax, och underligt nog hade vi trott på det.
Kylan kändes inte förrän vi väntat i cirka 10 minuter. Vi blev uppfostrade att aldrig ha med mobiltelefoner när vi var bortbjudna så vi kunde inte ringa dem. Jag var, trots att jag inte var särskilt gammal, noga planerat strategier för alla tänkbara katastrofer. Jag visste att pappa aldrig låste en av våra bilar, Volvon. (Där förvarade ju han sin sprit.)Så vi satte oss helt enkelt i pappas volvo och väntade på dem - men ingen kom. Vi var så vana att det hände något under såna här kvällar så vi fick helt enkelt gå och hämta dem. Denna gång var vi dock, trots all tidigare erfarenhet, fullkomligt oberedda för vad som skulle ske.
Det vi kom till var total kaos. En av värdarna skriker åt oss när vi kommer. Tack och lov att ni kom, det är er mamma! Vi möttes av en kraftig berusad kvinna, som ramlat och som nu befann sig i en lerpöl. Skamen går inte att beskriva. Vi mötes av en varelse som knappt var värd att kallas människa, såsom hon betedde sig. Nerfallen i gyttjan bevittnade vi det monster som vi en gång kallat mamma. Förnedrande nog satt hon och grät, berättade allt om sitt dåliga liv och sitt beroende. Pappa som kom utspringande ur en av de närliggande stugorna (Där han dessutom varit otrogen mot mamma med en av de andra gästerna) och blev vansinnig när han hörde vad hon sa och hur förjävlig hon såg ut. Men det säger man inte. Trots det så skrek han åt henne vilken skitstövel hon var. (Japp, det sa han som endast 30 sekunder tidigare stått och hånglat med någon annan)
Detta fortsatte i mer än en timme. Vi försökte få upp henne från marken och slet som djur. Pappa sa efter bara 20 minuter att vi skulle lämna henne där - i en lerpöl. Jag fick nog. Alla år av tystnad exploderade inom mig. "Ditt jävla svin, lämnar vi henne här så fryser hon ihjäl." Jag skrek åt honom, som jag aldrig skrikit förr. Han försökte slå till mig i ansiktet men en av grannarna förutspådde gärningen och han stoppa honom,
När alla äntligen var i bilen så körde grannarna hem oss. De var oroliga för mamma, sa dem, men jag förstod att de ville vara säkra på att pappa inte skulle spöa upp mig när vi kom hem.
De hjälpte mamma upp för trappen och la henne i sängen innan de gick. Klockan var över tolv sen flera timmar tillbaka. Jag satte mig i kökssoffan, gråtandes och förtvivlad och viskade till mig själv:
"Grattis på födelsedagen."
(Skriver fortsättningen imorgon, Det var tyngre att skriva om detta än förväntat.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar