del 2..

Har inte haft tid att skriva. Det har varit lite mycket.

I alla fall... Där satt jag. kunde jag göra? Min rädsla, att någon skulle veta hade ju besannats så  fort mamma hade berättat det för grannarna. Jag var helt och hållet livrädd. Rädd för mamma, ännu räddare för pappa och så orolig för att min lillasyster inte fick den uppväxt hon förtjänade. Jag spelade en stor roll i min systers liv, jag kände att JAG var den som skulle ta ansvar för att hon skulle må bra.

Nu, i slutändan har det ju visat sig att det inte alls var hon som råkade värst ut, det var ju jag. Men jag kunde inte, för en sekund, tänka på mig själv och mina egna behov. Alla andra skulle gå före. Så har det varit hela mitt liv ända tills bara för några månader sedan.

Jag mejlade en lärare på skolan jag gick i. Trots mina försök att få tag i det mejl jag skickade så har jag inte kunnat få tag i det, mest eftersom det var via en inloggning som skolan ansvarade för. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket på rak arm längre heller. Det var ett skrik på hjälp.

Som tur var agerade den lärare både direkt och korrekt. Hon räddade mitt liv. Jag hoppas att hon förstår det. Hon sa ofta efter allt hon gjort för mig att jag gjorde en stor del av jobbet. Om hon bara hade vetat. När ingen fanns, när min mamma önskade livet ur mig och min pappa slog mig så kom hon från ingenstans och räddade livet på den troligtvis mest hopplösa elev hon haft. (Jag klarade ju aldrig av att lyssna på det hon sa, trodde jag.

Hoppas hon vet att jag öppnade ögonen mycket på grund av det. Jag lärde mig älska människor som förtjänar det allra minst - när de som mest behöver det. Idag är jag känd som den pratgladaste, troligtvis mest irriterande glada människa på hela skolan, trots alla omständigheter.

"Om man får höra en sak för många gånger så blir det till slut en sanning", brukade hon säga. Och så rätt hon hade. Inte bara hade jag fått höra alla de nedvärderande saker av mina föräldrar men mest av alla - mig själv.

Den mest hopplösa elev hon haft visade sig troligtvis vara den som lärde sig mest av henne. Inte i konkreta ämnen, men i livet.

Jag ser nu fram emot att jobba som lärare eller psykolog av någon sort, så jag skulle kunna inspirera människor bara lite likt denna fantastiska människa inspirerat mig till att leva.