Du kommer så småningom till en punkt i ditt liv som deprimerad där du står mellan två val. Du kan välja att fortsätta leva eller att dö. Det finns inga mellanlägen eller kompromisser. Du kan inte välja att "nästan" leva eller "nästan" vara död.
När du står inför valet så känns det ju så självklart. Du är ändå deprimerad, hur mycket är ditt liv värt egentligen? Hur mycket energi kan du orka lägga ner på att försöka må bra? Kanske vore det lättare att sluta andas. Kanske är det inte döden som fyller oss av skräck? Det vi ofta inte ser är att det är livet självt som skrämmer oss.
Vi ser oss som svaga varelser, ofta rentutav patetiska. Den verkliga frågan kvarstår dock. Hur och varför väljer vi ändå livet framför döden. Om vi nu är så "svaga" och ynkliga?
Oavsett hur vi mår när vi kommer till det valet så blir det lättare att inse...
Varje dag vi inte varit döda så har vi faktiskt (trots vår rädsla) levt.
Jag gjorde mitt val för 6 månader sedan. Då var jag inte "stark", jag var i extremt dåligt skick. Jag låg i en säng på intensivvårdsavdelningen efter att ha tagit en överdos. Jag var trött på livet, trött på misslyckanden och inte minst trött på att jag aldrig var tillräckligt bra.
Armarna var fulla med sår, jag var fullproppad med elektroder och nålar och jag kände hur jag nästan viskade till mig själv: Aldrig mer.
Aldrig mer skulle jag utsätta mig själv för en överdos. Jag ville aldrig mer utsätta mina redan ärrade handleder för mer skada. Jag hade fått nog. Men denna gång var det inte livet jag fått nog av - utan hur jag såg på det.
Det var då jag gjorde ett val, jag valde livet. Dock så tog jag äntligen makten till mig att göra mitt liv till det liv jag vill leva.
Detta skriver jag nu, 197 dagar utan att ha skurit mig och 42 dagar innan jag ska göra en tatuering tillägnad till mitt nya liv i ett helt annat mående.
Ha det bra sålänge, mina fina läsare.
För det kommer jag ha!
// Friday ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar