Hemma och fundersam

Har nu varit hemma i 5 dagar efter en underbar studieresa till London. Jag har haft det så roligt och har träffat en massa nya, underbara människor. Eftersom pubkulturen i England är så stor så kunde du träffa minst en ny person att prata med oavsett vilken pub du gick in i. Dessutom använde jag mig av appen Meetup, vilket är en av de bästa apparna jag har hittat - någonsin!

Som gayperson i London finns det hundratals events i närheten och MINST 5 event per dag som har inriktning HBTQ - förstå hur lycklig man blir när det enda event man varit öppet lesbisk på är Pridefestivaler. Jag var på singelmingel och pub-evening med andra gaypersoner och jag har aldrig förr känt mig så hemma. Äntligen hade jag hittat ett forum där jag kunde vara 100% mig själv. 

Jag blev helt euforisk när jag kom hem igen och upptäckte att Meetup även används i Stockholm. Idag började jag grotta ner mig ordentligt för att hitta hbtq-meetups och hittade inga. INTE ETT ENDA.

I London var det inte bara hbtq-grupper eftersom det var en sån bred genre. Det fanns veggie-lesbians, work out lesbians, music lesbians, club night lesbians och hur många grupper som helst. Jag som vegetarian kunde gå på ett vegetariskt hbtq-event eftersom vanliga hbtq-event var så populära att det var fullt med människor. Singelmingel kvällen jag gick på innehöll 30 pers! (Och då var det endast för lesbiska.)

Jag trodde Sverige hade kommit längre, eller i alla fall tillräckligt långt att man inte måste vara medlem i rfsl för att hitta en umgängeskrets. Det är inte brist på människor heller, Norrtälje pride hade gott om människor som jag slår vad om skulle vara överlyckliga över att hitta fler forum att umgås i som hbtq-person. 

Funderar nu lite på om man ska höra av sig till RFSL och göra det här större i Sverige också. Det behövs.

Fick antagningsbesked (eller snarare inget antagningsbesked) för ett tag sedan nu. De tog in 7 personer till utbildningen och jag var tyvärr inte en av dem. Det var inte mycket att göra åt det, dock. Istället fullföljer jag en annan dröm - en språkresa till England. Har längtat till dagen jag kände mig tillräckligt trygg i mig själv för att kunna åka på en språkresa. Nu händer det. Åker i slutet av denna månad och blir borta i en och en halv månad.

Lärare ska jag ändå bli, inte just precis i detta ögonblick.

Ämnar att söka igen nu om 9 dagar, när ansökningarna till kursstart i januari är aktuella. Man kan ju hoppas att våra patetiska ursäkter till politiker ökar utbildningplatserna till lärarutbildningarna, vilket de pratat om ett bra tag nu. Sverige skriker efter kompetenta lärare. Min syster började skolan för ett par veckor sedan och de har inte någon mattelärare, bara ett av många exempel.

All for now.. Bye :)

Fortfarande inget antagningsbesked.

Som titeln avslöjar, fortfarande inget besked.
Har kommit in som reserv så hösten är fortfarande väldigt osäker.
( Men hoppas såklart ändå på det bästa.)

Trots ovissheten kring hösten känner jag mig ändå trygg i min förmåga att klara mig, såsom jag alltid gjort förut. Förr hade jag gladeligen svept in mig i min offerkofta med en burk glass och gnällt om hur elakt livet varit mot mig. Att skylla ifrån sig känns i stunden både lättare och bekvämare än ärlighet. Självinsikten i den stunden är obefintlig.

Även fast jag i skrivande stund skrattar åt komiken i det hela så är det verkligen så, att du inte själv ser hur du gör dig till martyr. Nu kan jag se att min barndom har sänkt mig en stor kunskap om psykisk ohälsa, beteendestörningar, alkoholism, destruktiva förhållanden, självförtroende, socialtjänsten, BUP, psykologi och psykiatri.

Jag skulle trots allt inte vilja ändra mitt förflutna eftersom det är just det som gjort mig till personen jag är idag, såväl som personen jag är på väg att bli. Utan dem fantastiska människor jag träffat på vägen (och blivit inspirerad av) skulle jag aldrig funnit mig själv.

Antagningsbesked!

Fick antagningsbeskedet idag.

Jag kom in - som reserv. Så nu måste jag vänta till 3:e Augusti tills jag får nästa besked. Hej och hå!

Annars går det bra på jobbet och nästa vecka ska jag jobba i bageriet (jippie!)

Om inget annat skriver jag igen 3:e Augusti. 

Sommarlov

Nu är det endast två nervösa dagar kvar till jag får reda på om jag kommit in på lärarutbildningen. Skulle bli förvånad om jag inte kom in, lärare är ju tyvärr inte många som söker till. Hoppas dock på det bästa.  Hela året har jag sökt jobb för sommaren och det löste sig tillslut, även som det var lite sent så har jag nu ett sommarjobb. Känns jättekul, är sjukt glad och tacksam för jobbet nu under sommaren då ekonomin är otillräcklig.

Annars händer det inte jättemycket, aktiviteterna avstannar något till sommaren. Längtar till höstterminen med kören då vi ska sjunga Faurés requiem, Te Deum samt utdrag ur Phantom of the Opera. Livet rullar på och för varje dag blir jag tryggare i mig själv. Det hade jag aldrig trott för ens ett år sedan, att allt skulle lösa sig så bra. Ska försöka skriva om 2 dagar, när jag vet om jag kommit in.

Cheerio!

Nybliven student.

Den 3:e Juni tog jag studenten.

Det var en jättehärlig dag med familj och vänner - det var också den enda gången som jag inte gråtit på en avslutning. För mig var det inget avslut - bara en början. Relationerna till människorna jag känt i 3 år fick antingen ett slut eller så har de knappt börjat. Jag behåller de som jag kan växa tillsammans med och resten får hitta annat umgänge. Ingenting kändes förlorat, bara vunnet.

Besked om min utbildning får jag inte förrän den 12:e Juli, så det är ett tag kvar. Oavsett om jag kommer in eller ej så känns allt riktigt stabilt. Jag fyllde även 19 år i slutet av maj och då hörde min pappa av sig. Eftersom jag fann vår relation destruktiv så hörde jag inte från honom på 2 år och ställde ultimatumet att han fick höra av sig när han var mogen nog att fortsätta vår relation. Vi sågs för några veckor sedan och jag tyckte att han mognat så pass mycket att han förtjänade att vi återupptar kontakten.

Det känns bra att ha tagit avstånd från honom som ett barn och återupptagit kontakten som en vuxen. Även jag behövde mogna för att en fortsatt relation skulle vara möjlig. Det finns inte någon anledning att älta det gamla längre - utan fokus ligger nu på framtiden.

En önskad uppdatering.

Då har det kanske blivit dags för en liten uppdatering.

Jag har inte självskadat på snart 1,5 år, har en fjäril på axeln som symboliserar frihet och tillfrisknande och jag mår dessutom riktigt bra. Jag har utvecklats enormt mycket på kort tid nu och känner mig inte längre rädd eller osäker på min framtid. Studenten längtar jag till - för nu är det verkligen inte lång tid kvar! 3:e Juni smäller det.

I mitten av Juli får jag besked om huruvida jag kommit in på linjen vilket jag (trots tidigare tveksamheter) faktiskt har bestämt mig helhjärtat för - Lärare. (Surprise!) Kanske inte särskilt förvånande, då mitt eget liv tog den största vändningen tack vare en lärare. Jag är väldigt förväntansfull och hoppas på det bästa.

Skolan går bättre än vad den gjort på många år, jag har helt underbart fina vänner som tillåter mig att växa och dessutom sjunger jag öronen av människor numera i kören jag är med i och hemma. (Jag som knappt vågade ta en ton på sånglektionerna för 3 år sedan)

Jag gjorde även något för 2 veckor sedan som jag velat göra men inte känt att jag varit tillräckligt stark för att göra - jag hämtade ut ALLA journalen ifrån socialen. Den blev en bunt papper på 2,5 cm så det var inte lite och läsa. Som jag hade väntat mig var vissa saker tunga att läsa men jag är ändå glad att jag hämtade ut alla papperna. Nu saknar jag bara en sak som jag verkligen skulle vilja få tag i - brevet jag skickade för snart 4 år sedan till läraren.

Det enda jag kommer ihåg av det var att jag inledde med "Förlåt att jag stör". Jag skrev "förlåt att jag stör", trots att jag visste att både jag och min mamma skulle ha dött om jag inte gjorde något.

Numera mår både jag och min mamma bra, dessutom skulle jag vilja skriva en bok.
Kanske med titeln: "Förlåt att jag stör", eftersom det är så hjärtekrossande.

Nu när jag mår bra har jag visserligen avslutat en resa - men mitt livs resa har ännu bara börjat.

Lite stökigt nu kanske..

Får åter igen ursäkta för alla senaste inlägg, då de säkerligen haft en tendens att vara väldigt stökiga. Problemet är ju att det är så det ser ut i mitt huvud - stökigt.

Men ändå finner jag ingen ide i att korrigera eller ändra dem. De speglar ändå mig - på det sätt jag fungerar. (Eller ja, nästan fungerar..)

Skolan fungerar (i största allmänhet, i alla fall) och jag både längtar och fruktar studenten. Har fortfarande inte sorterat ut allt vad jag vill göra och med tanke på min ganska varierande hjärnverksamhet nu så kan jag inte beskylla mig själv heller.  Så fort jag ska sätta mig för att skriva blir allt kaos. Ändå verkar så få förstå varför jag inte kan finna motivation till att läsa, skriva eller plugga i skolan. Jag KAN ju inte koncentrera mig.
I nuläget känns det som att jag står still (även fast jag bokstavligt talat skulle säga att jag är överallt.)

Väntar fortfarande på en utredning - som kanske inte ens ger ett resultat. Det finns egentligen inget som frustrerar mig mer i nuläget än att stå ovetandes om ett resultat som eventuellt kan förändra mitt liv.

I denna frustration och stress får jag vänta på ett samtal som troligtvis ändå dröjer ett par månader.
Inte är det lätt alltid men jag försöker ha hoppet uppe och fokusera på alla bra saker som händer omkring mig. För det är en hel del också. :)

Bye for now.

Har inte skrivit eftersom jag varit sjuk i stort sett hela lovet men jag borde verkligen skriva oftare.

Skolan börjar på torsdag.. Jag tar studenten om exakt 5 månader, vilket är både läskigt och roligt. Eftersom jag har lite svårt för att bestämma vad jag vill göra härefter så känner jag mig rätt kluven. Lärare, socionom, pilot, psykolog, bartender, barnmorska, vårdbiträde, sångpedagog eller undersköterska.. Jadå, inte är det lätt att välja.

Kanske tar ett år som au-pair, det skulle ju vara roligt att åka till Australien, Nya Zeeland eller Italien. (Jag som är så duktig på italenska.. ehm..) Då får jag dessutom lite mer tid att tänka på vad jag vill göra. (Även om jag redan jobbar med barn.)

Ska försöka sätta lite mer press på skolan eftersom jag inte fick rätt hjälp av SYV, som förolämpade mig..
Skolan borde veta bättre om hur man tar han om kränkande behandling. Jodå. Det kommer dem få höra, utan tvekan.

Förhoppningsvis hör neuropsykiatriska av sig snart också, så jag får ADHD-utredningen ur vägen. Det har varit riktigt jobbigt att vänta. Oh well.. See ya'

Snart slutar skolan för jullov. 

Jag nämnde nog inte hur det gick till när jag skulle gå till SYV:en för att få vägledning. Hon sa bokstavligt talat: Men eftersom du är dålig på matte så kommer du inte kunna bli det här, eller det där. Som ni nog förstår blev jag helt förkrossad. 

Jag förstår inte hur en liten patetisk människa fortfarande kan göra en sån stor påverkan. Jag borde bett henne skaffa ett nytt jobb och sluta trycka ner människor. Just den dagen klarade jag inte det. Istället gick jag upp till skolan, knackade på lärarrummet och sa att de borde överväga att skaffa en ny jävla SYV. (Och sprang givetvis därifrån förtvivlad.)

Sedan dess har jag knappt ens vågat kolla utbildningar. Jag blev så himla satt på plats av henne. Det är verkligen en av få gånger jag verkligen tagit åt mig något nu på senare tid. 

Jag blir ledsen eftersom min resa är min resa och ingen borde få säga någonting till mig som inte själv varit en del av den resan. Jag får panik eftersom jag känner att jag inte har en aning om vad jag vill göra. 

Kanske behöver jag ett år för att jobba och försöka hitta mig själv. Resan har varit så pass omtumlande att jag känner mig rätt vilsen i mig själv. Det har förbättrats men det jag fortfarande kämpar med är att försöka hitta någonting - bara någonting som jag är riktigt bra på. Någonting som jag är intresserad av att jobba med. 

Jag är en bra människa. Lite smått trög i inlärningen men jag är en bra människa.
Återkommer, mitt huvud är en stor röra just nu.

En lång bit på väg.

Det var som ni säkert förstår en enda stor röra i mitt huvud senast jag skrev. Jag hade då precis tagit bort mina antidepressiva helt och självklart blir det en emotionell berg-och-dalbana när det går ur blodet.

Nu de senaste dagarna har det bara blivit bättre, det är jätteskönt att känna att alla känslor man har är genuina. (Och inte bara en möjlig biverkning av en medicin.) Skolan går som den går, upp och ner, men nu har jag kontaktat SYV så jag kan få lite klarhet om hur jag ska förhålla mig till studier efter gymnasiet. Det handlar inte om att jag INTE kommer att studera, utan mer hur. Jag har pratat om att jag är under utredning och neuropsykiatriska är inte direkt snabba, jag har, vad jag vet, en kötid på ett år. Det skapar självklart stora problem då jag tar studenten om ett halvår. Det jag gör framöver ligger på is på grund av utredningen. Alla jobb/utbildningar är inte möjliga att söka med (eventuellt) obehandlad ADHD.

En sak jag märkt på senaste tiden är att jag skriver mer, vilket känns jättebra. Det existerar inte ens några tankar om att jag vill dö, försvinna eller skada mig själv längre. Jag har min lilla tatuering på skuldran som får symbolisera min styrka och min beslutsamhet som ligger i grunden för att jag lever idag.

Det är en sjuhelsikes jävla resa. Från socialen, orosanmälningar, självskadebeteende, konstanta självmordstankar och självmordsförsök till heltidsstudier, deltidsarbete, sång, glädje och en känsla att äntligen våga vara allt det jag var menat att vara.

Jag har en bit på vägen fortfarande, en del självförtroende att ta igen men om man ser hur mycket jag redan åstadkommit så har jag kommit en otroligt lång bit på vägen. För bara 3 år sedan satt jag i socialens svarta volvo på uppfarten till jourhemmet, en vidrig känsla jag aldrig glömmer men en situation jag är glad att jag aldrig upplever igen.

Thelittlenobody<3

Har (med stora svårigheter) pluggat under lovet. Första gången på väldigt väldigt länge.

Jag är så jävla rastlös. Hela tiden. Jag vet att jag var såhär när jag mådde dåligt också men det är värre än någonsin nu när jag mår bra.

Nu när jag skriver detta förmår jag inte att sitta still. Jag förstår inte hur ingen tittat på mig och tänkt ADHD tidigare. Nu är jag ju inte utredd än, det kommer ta ett år innan jag ens får diagnosen. (Eftersom psykvården i Sverige inte förmår sig att sparka sig i arslet och göra någonting produktivt.) Kötiden är ett år men jag ska bli "prioriterad". Jo, vi vet ju hur det gått dem senaste gångerna jag blivit "prioriterad".

Om jag tror att jag har ADHD? Ja, det tror jag. Under hela mitt liv har jag vägrat ens vilja bli jämförd med någonting ens i närheten. Men nu. Jag har ju insett att så mycket i min barndom skulle kunna förklaras av det. Oförmåga att kunna motivera mig, Dålig motorik, Klantig, Pratade hela tiden, Hatar att läsa.. Listan kan göras lång. 

Just nu känner jag att en lobotomi vore mer ärofullt. Det som dock stör mig mest är att jag verkligen behöver en diagnos. Annars kommer jag aldrig bli förstådd. Jag förstår hur vidrigt det låter men så få förstår hur min vardag ser ut. Hur jag tvingar mig själv att läsa några rader i en bok och nästan kräks. Det är jobbigt att bara läsa enstaka ord. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan matte, jag hatar att jag inte kan läsa, jag hatar att jag inte kan klockan men jag hatar sättet som jag blir behandlad på av lärare ännu mer.

Lärare skyller på att jag är lat. Men jag KAN inte vara tyst. Jag KAN inte sitta still och mest av allt, jag KAN inte ro för att jag är såhär.

(Sorry för min kaostext men såhär ser det ut i mitt huvud just nu.)

 Det känns som om mitt huvud ska sprängas

Den sista exponeringen.

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan, igen.
Jag försöker alltid skriva så fort jag kommer på det. Jag lovar!

Hursomhelst. Jag är nu några veckor inpå terminen och det känns riktigt bra. Barnvaktsjobbet är på g, jobbar med barn varje måndag framöver och så får vi se hur mycket det blir sen. Kören går jättebra och vi har snart konsert och skolan går också över förväntningarna. Min fjärilstatuering jag tjatat om, jodå, den är på plats! I torsdags fick den en permanent plats på min skuldra/axel och jag är jättenöjd med den.

Livet går fint. Äntligen sätts jag i kö för ADHD-utredning på neuropsykiatriska och jag ska förhoppningsvis bli prioriterad i kön eftersom jag snart tar studenten och planerar att fortsätta studierna efter det. (Gärna utomlands, om jag får drömma.)

Det har bara varit en sak som återstod.

Jag ville ju verkligen att alla som står mig nära ska känna mig för mig. Det har inte varit lätt och vägen har varit lång för att jag ska acceptera mig själv. Inte som bi, som jag först trodde, utan som lesbisk. Jag skriver detta fortfarande med ett dunkande hjärta. Min mamma fick veta detta för en vecka sedan. Hon reagerade bra men rädslan har ju alltid funnits där oavsett om jag faktiskt förväntade mig att hon skulle stötta mig.

Egentligen har jag vetat att jag var attraherad av tjejer länge, sen jag var 10 år ungefär. Men när jag växte upp var det fortfarande inte helt "okej" eller "normalt". Jag var tillräckligt utsatt i den åldern redan, eftersom jag kom i puberteten i samma veva.

Under hela högstadiet var jag kär i en tjej. Det vågade jag inte säga. Så denna tjej blev istället en "Patrik" eller en "David". (Namnen är bara exempel, vill inte peka ut någon i klassen jag gick i.)

Det var inte förrän det här året jag verkligen beslöt mig för att inte ljuga för mig själv längre. Jag ska inte låta mig kränkas, tryckas ner, mobbas, hånas, såras eller bli exponerad av NÅGON eller mig själv. Det är slut med att jag ska stå i korridoren som ett praktexempel av allt vad jag bar på mina axlar.

Jag är jag.
Jag är halvgalen, skrattglad, flummig, en aning översocial, idérik och färgstark.
Jag är INTE någon som ska nedvärderas eller kränkas.

Inte igen, inte någonsin.

Uppdatering :)

Hej igen!

Det har varit ett par hektiska veckor nu när skolan börjat igen men det är skönt att ha något att göra på dagarna.

På dessa veckor (samt senaste månaderna) har det hänt en hel del. Jag har bytt jobb, varit på audition till en kör ( och kommit med ), är på g med ADHD/Bipoläritetsutredning och har gått ner 10 kilo. Skolan går bättre nu också, jag gör läxorna, får betyg i ämnena och sover mycket bättre. Var på en LABC & HLR-kurs via jobbet igår som var otroligt givande.

Nästa vecka ska tatueraren jag varit i kontakt med tidigare komma tillbaka från semestern, då ska jag boka tid för en tatuering.

Det ska vara en fjäril i 3D som sitter på axeln/skuldran. Troligtvis skriver vi in "I want to break free" också. Fjärilen representerar slutet på självskadebeteendet eftersom metoden jag använde mig av för att sluta var "The Butterfly Project". I want to break free är min favoritlåt. Den är för mig, en hyllning av livet, döden och allt däremellan. Texten blir i så fall mest en hyllning till min morfar som dog i cancer.

För oavsett om man har cancer, bipolär sjukdom, svår depression eller en tuff period i livet så ses ofta döden som ett enda alternativ, en utväg och en flykt. Därför "I want to break free." Det var min morfars favoritlåt också. Väldigt symboliskt och betydelsefullt, alltså.

En sak vi måste minnas är dock att döden aldrig är det enda alternativet. Utan döden finns inte livet. Alla dagar vi inte är döda så lever vi.

En av sakerna som varit svårast att jobba med för att må bra igen är självförtroende och självbilden. Det går inte på en dag men skulle du börja idag skulle det vara närmare än du tror.

En grej jag körde med var att välja ut en kroppsdel, den jag hatade mest. Det blev min mage. Jag började varje dag med att, oavsett vad jag tyckte om den, skriva "fin" på magen. Efter lite mer än en månad slutade jag skriva det, för då hade jag gjort associationen "fin" varje gång jag såg på min mage.

Det handlar inte om att lura hjärnan, utan att skapa nya tankemönster. I mitt fall var det som behövdes att övertala mig själv om att jag duger - precis som jag är.

För någon vecka sedan såg jag på Dr Phil, som pratade med en frånskild och alkoholiserad mamma som inte hade vårdnaden om sin dotter. De pratade om spriten i början av programmet och hur nära modern varit döden. Han tittade på henne och frågade om hon skulle dö för sitt barn. Det skulle hon. Han såg finurlig ut och frågade då, Varför lever du inte för ditt barn?

Det hade hon inte tänkt på. Livet sågs aldrig som ett alternativ.

Därför måste man skapa positiva associationer till det. Annars finns det inte som alternativ när du mår som sämst.

För hur dåligt du än mår, hur illa däran du än är eller hur du än vill ge upp så finns livet alltid där, I fler former än vad du kan föreställa dig.

En dag ska jag leva - varje dag ska jag leva

Nu är det bara några dagar kvar innan jag åker till Rhodos med min fina bästis. Jag är extremt glad för att jag får en chans att göra en sån grej med henne innan skolan börjar - det sista året på gymnasiet.

I år kommer allt vara annorlunda. Det kommer nog alla på skolan märka. 

Jag tänker kämpa för allt jag vill. Ingen kan stoppa mig i år. Lärarna har (trots sitt yrke) hållit mig tillbaka i 2 år. Jag kan dock säga att jag har lärt mig mycket under de senaste månaderna. Ingen ska få trycka ner mig igen. Ingen. Det får vara nog med det. 

En dag ska jag leva, inte bara en dag men varje dag... För varje dag man inte är död så lever man.

del 2..

Har inte haft tid att skriva. Det har varit lite mycket.

I alla fall... Där satt jag. kunde jag göra? Min rädsla, att någon skulle veta hade ju besannats så  fort mamma hade berättat det för grannarna. Jag var helt och hållet livrädd. Rädd för mamma, ännu räddare för pappa och så orolig för att min lillasyster inte fick den uppväxt hon förtjänade. Jag spelade en stor roll i min systers liv, jag kände att JAG var den som skulle ta ansvar för att hon skulle må bra.

Nu, i slutändan har det ju visat sig att det inte alls var hon som råkade värst ut, det var ju jag. Men jag kunde inte, för en sekund, tänka på mig själv och mina egna behov. Alla andra skulle gå före. Så har det varit hela mitt liv ända tills bara för några månader sedan.

Jag mejlade en lärare på skolan jag gick i. Trots mina försök att få tag i det mejl jag skickade så har jag inte kunnat få tag i det, mest eftersom det var via en inloggning som skolan ansvarade för. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket på rak arm längre heller. Det var ett skrik på hjälp.

Som tur var agerade den lärare både direkt och korrekt. Hon räddade mitt liv. Jag hoppas att hon förstår det. Hon sa ofta efter allt hon gjort för mig att jag gjorde en stor del av jobbet. Om hon bara hade vetat. När ingen fanns, när min mamma önskade livet ur mig och min pappa slog mig så kom hon från ingenstans och räddade livet på den troligtvis mest hopplösa elev hon haft. (Jag klarade ju aldrig av att lyssna på det hon sa, trodde jag.

Hoppas hon vet att jag öppnade ögonen mycket på grund av det. Jag lärde mig älska människor som förtjänar det allra minst - när de som mest behöver det. Idag är jag känd som den pratgladaste, troligtvis mest irriterande glada människa på hela skolan, trots alla omständigheter.

"Om man får höra en sak för många gånger så blir det till slut en sanning", brukade hon säga. Och så rätt hon hade. Inte bara hade jag fått höra alla de nedvärderande saker av mina föräldrar men mest av alla - mig själv.

Den mest hopplösa elev hon haft visade sig troligtvis vara den som lärde sig mest av henne. Inte i konkreta ämnen, men i livet.

Jag ser nu fram emot att jobba som lärare eller psykolog av någon sort, så jag skulle kunna inspirera människor bara lite likt denna fantastiska människa inspirerat mig till att leva.

Dagen mitt liv förändrades för alltid - Del 1

För bara lite mer en 3 år sedan fick en fjortonårings liv en helt ny vändning. Det var en kväll i slutet av maj då någonting skedde - någonting som skulle förändra mitt liv för alltid. Det var dagen innan min femtonårsdag och min familj bestående av min pappa, mamma och lillasyster var bortbjudna på middag. Det första minnet jag har av när min mamma var full var när jag var 5/6 år gammal och under åren hade det urartat till ett stort problem - för vårt sociala liv, våra relationer, vår trygghet,för allt helt enkelt. Denna kväll var inte helt olik alla andra då vi blev bortbjudna. Först skulle mamma ta ett glas vin och pappa skulle ta en grogg. Under loppet av middagen dricker mamma upp nästan en hel flaska vin och pappa har tagit över 10 "små" groggar. De är båda så berusade att de knappt kan gå. Min lillasyster och jag tröttnade fort på alla berusade människor och promenerade hem. Det var kallt den kvällen. Jag och min syster kom hem och upptäckte att ytterdörren var låst. Mamma och pappa hade sagt att de skulle komma strax, och underligt nog hade vi trott på det.


Kylan kändes inte förrän vi väntat i cirka 10 minuter. Vi blev uppfostrade att aldrig ha med mobiltelefoner när vi var bortbjudna så vi kunde inte ringa dem. Jag var, trots att jag inte var särskilt gammal, noga planerat strategier för alla tänkbara katastrofer. Jag visste att pappa aldrig låste en av våra bilar, Volvon. (Där förvarade ju han sin sprit.)Så vi satte oss helt enkelt i pappas volvo och väntade på dem - men ingen kom. Vi var så vana att det hände något under såna här kvällar så vi fick helt enkelt gå och hämta dem. Denna gång var vi dock, trots all tidigare erfarenhet, fullkomligt oberedda för vad som skulle ske.


Det vi kom till var total kaos. En av värdarna skriker åt oss när vi kommer. Tack och lov att ni kom, det är er mamma! Vi möttes av en kraftig berusad kvinna, som ramlat och som nu befann sig i en lerpöl. Skamen går inte att beskriva. Vi mötes av en varelse som knappt var värd att kallas människa, såsom hon betedde sig. Nerfallen i gyttjan bevittnade vi det monster som vi en gång kallat mamma. Förnedrande nog satt hon och grät, berättade allt om sitt dåliga liv och sitt beroende. Pappa som kom utspringande ur en av de närliggande stugorna (Där han dessutom varit otrogen mot mamma med en av de andra gästerna) och blev vansinnig när han hörde vad hon sa och hur förjävlig hon såg ut. Men det säger man inte. Trots det så skrek han åt henne vilken skitstövel hon var. (Japp, det sa han som endast 30 sekunder tidigare stått och hånglat med någon annan)


Detta fortsatte i mer än en timme. Vi försökte få upp henne från marken och slet som djur. Pappa sa efter bara 20 minuter att vi skulle lämna henne där - i en lerpöl. Jag fick nog. Alla år av tystnad exploderade inom mig. "Ditt jävla svin, lämnar vi henne här så fryser hon ihjäl." Jag skrek åt honom, som jag aldrig skrikit förr. Han försökte slå till mig i ansiktet men en av grannarna förutspådde gärningen och han stoppa honom,


När alla äntligen var i bilen så körde grannarna hem oss. De var oroliga för mamma, sa dem, men jag förstod att de ville vara säkra på att pappa inte skulle spöa upp mig när vi kom hem.
De hjälpte mamma upp för trappen och la henne i sängen innan de gick. Klockan var över tolv sen flera timmar tillbaka. Jag satte mig i kökssoffan, gråtandes och förtvivlad och viskade till mig själv:


"Grattis på födelsedagen."

(Skriver fortsättningen imorgon, Det var tyngre att skriva om detta än förväntat.)

Nyckeln till lycka - hur du kommer ut ur din depression.

Det är inte alltid lätt att komma till en stor insikt, en insikt som förändrar allt. Speciellt inte om hela ditt liv har förstärkt en helt annan tankevärld, en som aldrig gynnat dig. Ditt liv kan inte ändras förrän du ändrar något med ditt liv. Ibland handlar det om steg som kan verka enkla men som egentligen ändrar hela din uppfattning till livet självt. Det kanske handlar om att säga ja mer, eller att säga nej och våga stå för det man tycker. Du kanske skulle sökt det där jobbet, gått den där kursen eller varför inte åkt på den där resan? 

De allra minsta sakerna såsom just ett jobb, en kurs eller en resa kan ändra dig till någonting större än vad du någonsin trodde att du skulle kunna bli. En gnista kan aldrig väckas om du inte är redo att upptäcka vad du brinner för. En möjlighet förblir bara en dröm om du inte väljer att utnyttja den.

Älskar du att baka? Gör det. Baka tills köket ser ut som en massaker. Lär dig. Utvecklas.

Gör det som gör dig lycklig. Om du inte har någonting som gör dig lycklig så betyder inte det att du aldrig kommer vara det - Det betyder att du måste ta alla chanser, satsa på livet och göra något av de möjligheter som ges. Du kommer nå oanade höjder så fort du börjar satsa på din potential. 

För just dig kan det vara en seger att gå upp ur sängen, så gör det. Gå upp, gå ut och utforska möjligheter. Restaurangen bredvid dig kanske söker personal, Ica-butiken i centrum kanske behöver en ny kassör eller så kan dina föräldrar/syskon/släktingar/vänner rekommendera dig någonting. 

Jag har själv haft mitt arbete, på ett café, sedan April. Jag har utvecklats till någon jag aldrig kunnat tro att jag kunde vara, någon som jag är stolt över att vara och framför allt, någon som jag tidigare bara kunde drömma om att vara. Allt detta för att jag inte tog chanserna som låg framför mig. 

Motgångarna möts vi alla av och det är svårt. Du KOMMER uppleva motgångar men lika säkert KOMMER du bli framgångsrik om du kämpar.

Jag, den människa som skriver detta bakom en datorskärm, var inlagd på sjukhus för en överdos för endast ett halvår sedan! När jag kom in till sjukhuset ville jag dö men när jag kom ut, då gav jag mig fan på att jag ska leva och har all RÄTT att leva. 

Trots misslyckanden så tar man sig igenom dem, lär sig och går vidare. Idag kan du göra något som verkar som en liten sak men i själva verket kommer leda till din räddning. Släng rakbladen, gör dig av med allt och alla som är destruktiva, gå upp ur sängen, sök ett jobb, gå en kurs, boka en resa eller prova något nytt och glöm inte att verkligen unna dig att utvecklas, må bra och framför allt, förändras! 

// En som lärt sig leva <3

Minicomeback på bloggen ;)

Förvånansvärt nog har mitt liv verkligen börjat ordna upp sig. Jag har fått ett jobb som jag tycker mycket om, har mognat som person, varit självskadefri i över 200 dagar och så har jag troligtvis fått en liten hint om vad jag kommer göra efter gymnasiet. Det känns faktiskt riktigt bra just nu. Självklart är det alltid något problem man har men just nu ligger det utanför min makt och jag kan bara vänta på att det löser sig självt.

Jag har bara under detta lov lärt mig så otroligt mycket. Men ännu är det nog bäst att inte berätta allt för mycket, haha! ;)

För övrigt finns det inte så mycket mer att berätta.
På återseende!