Då har det kanske blivit dags för en liten uppdatering.
Jag har inte självskadat på snart 1,5 år, har en fjäril på axeln som symboliserar frihet och tillfrisknande och jag mår dessutom riktigt bra. Jag har utvecklats enormt mycket på kort tid nu och känner mig inte längre rädd eller osäker på min framtid. Studenten längtar jag till - för nu är det verkligen inte lång tid kvar! 3:e Juni smäller det.
I mitten av Juli får jag besked om huruvida jag kommit in på linjen vilket jag (trots tidigare tveksamheter) faktiskt har bestämt mig helhjärtat för - Lärare. (Surprise!) Kanske inte särskilt förvånande, då mitt eget liv tog den största vändningen tack vare en lärare. Jag är väldigt förväntansfull och hoppas på det bästa.
Skolan går bättre än vad den gjort på många år, jag har helt underbart fina vänner som tillåter mig att växa och dessutom sjunger jag öronen av människor numera i kören jag är med i och hemma. (Jag som knappt vågade ta en ton på sånglektionerna för 3 år sedan)
Jag gjorde även något för 2 veckor sedan som jag velat göra men inte känt att jag varit tillräckligt stark för att göra - jag hämtade ut ALLA journalen ifrån socialen. Den blev en bunt papper på 2,5 cm så det var inte lite och läsa. Som jag hade väntat mig var vissa saker tunga att läsa men jag är ändå glad att jag hämtade ut alla papperna. Nu saknar jag bara en sak som jag verkligen skulle vilja få tag i - brevet jag skickade för snart 4 år sedan till läraren.
Det enda jag kommer ihåg av det var att jag inledde med "Förlåt att jag stör". Jag skrev "förlåt att jag stör", trots att jag visste att både jag och min mamma skulle ha dött om jag inte gjorde något.
Numera mår både jag och min mamma bra, dessutom skulle jag vilja skriva en bok.
Kanske med titeln: "Förlåt att jag stör", eftersom det är så hjärtekrossande.
Nu när jag mår bra har jag visserligen avslutat en resa - men mitt livs resa har ännu bara börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar