När du står inför det stora valet

Du kommer så småningom till en punkt i ditt liv som deprimerad där du står mellan två val. Du kan välja att fortsätta leva eller att dö. Det finns inga mellanlägen eller kompromisser. Du kan inte välja att "nästan" leva eller "nästan" vara död.

När du står inför valet så känns det ju så självklart. Du är ändå deprimerad, hur mycket är ditt liv värt egentligen? Hur mycket energi kan du orka lägga ner på att försöka må bra? Kanske vore det lättare att sluta andas. Kanske är det inte döden som fyller oss av skräck? Det vi ofta inte ser är att det är livet självt som skrämmer oss.

Vi ser oss som svaga varelser, ofta rentutav patetiska. Den verkliga frågan kvarstår dock. Hur och varför väljer vi ändå livet framför döden. Om vi nu är så "svaga" och ynkliga?
Oavsett hur vi mår när vi kommer till det valet så blir det lättare att inse...

Varje dag vi inte varit döda så har vi faktiskt (trots vår rädsla) levt.

Jag gjorde mitt val för 6 månader sedan. Då var jag inte "stark", jag var i extremt dåligt skick. Jag låg i en säng på intensivvårdsavdelningen efter att ha tagit en överdos. Jag var trött på livet, trött på misslyckanden och inte minst trött på att jag aldrig var tillräckligt bra.

Armarna var fulla med sår, jag var fullproppad med elektroder och nålar och jag kände hur jag nästan viskade till mig själv: Aldrig mer.

Aldrig mer skulle jag utsätta mig själv för en överdos. Jag ville aldrig mer utsätta mina redan ärrade handleder för mer skada. Jag hade fått nog. Men denna gång var det inte livet jag fått nog av - utan hur jag såg på det.

Det var då jag gjorde ett val, jag valde livet. Dock så tog jag äntligen makten till mig att göra mitt liv till det liv jag vill leva.

Detta skriver jag nu, 197 dagar utan att ha skurit mig och 42 dagar innan jag ska göra en tatuering tillägnad till mitt nya liv i ett helt annat mående.

Ha det bra sålänge, mina fina läsare.
För det kommer jag ha!

// Friday ❤️

Varför jag HATAR det svenska skolsystemet.

Det är många som frågar mig varför jag hatar det svenska skolsystemet. Att ge ett enkelt och kortfattat svar på den frågan är nästintill omöjlig.

Tänk dig att du är förälder till ett barn som fått sina första betyg. Barnet är besviket, det har fått ett D i ett ämne som hen verkligen brinner för. Du kollar upp varför, för det verkar ju väldigt märkligt med tanke på vilka ambitioner ditt barn har. Ditt barn har fått betyget A på alla prov utan ett, där hen fått ett E. Datumet är ett datum då du vet att barnet varit ledset, eftersom hen var på sin mormors begravning dagen innan och inte orkade plugga. 

Jag går på gymnasiet i åk 2 och har F-varningar i fyra ämnen. Jag är en målinriktad tjej som försöker göra det bästa jag kan i skolan. Jag jobbar flera timmar i veckan för att ens få E på prov. I två av ämnena där  varningarna ligger har jag egentligen godkänt. På grund av mitt mående så har jag inte gjort en uppgift i vardera ämne och därmed fått F-varningar. 

Ni förstår min poäng, jag liksom ALLA andra människor kan inte alltid prestera på topp på grund saker som händer i våra liv. Vi är inte robotar. Det är omöjligt att hålla uppe skolresultat om saker kring dig påverkar dig. Att ett betyg numera ska byggas på perfektion är inte bara jobbigt för oss elever men det ställer enorma krav på den undervisande personalen på skolorna i Sverige. 

Förutom att våra lärare är underbemannade, underbetalda och överarbetade så tvingas de ställa orimliga krav på sina elever. 

Hur fan kan folk gå och undra hur så många unga mår dåligt? Är det verkligen så svårt att förstå att skolsystemet är som skapat för att få både lärare och elever att totalt gå in i väggen? Människan är en skapelse, som liksom alla andra, inte fungerar utan de "fel" vi har. Det har och kommer alltid att vara grunden till våran nuvarande existens. Varför har vi då skapat oss ett system som är omöjligt för oss att klara? 

Jag har bestämt mig. När jag får barn så tänker inte jag sätta dem i ett skolsystem där de inte får utvecklas till deras fulla potential, tvingas till ett liv i perfektion och får dem att inte kunna leva sitt liv som dem vill ha det. Jag vill se mina barn i ett system där de får utlopp för sina starka sidor, där de får bra förutsättningar för att lyckas med det dem vill åstadkomma och viktigast av allt, låta dem vara nöjda med det som dem faktiskt har åstadkommit istället för att se dem för deras brister. 

Skäms över svenska skolan.

Då var det måndag och jag sitter på bussen till skolan. Helt uppriktigt mår jag inte alls bra. Minnen som jag försökt förtränga kommer upp, det är samma känsla som jag har just nu. (Posttraumatisk stress) 

Det som hände i skolan i torsdags, vilket lite kortfattat var att en tjej tvingade kvar mig i skolan, hon bokstavligt talat satte sig framför dörren. Jag fick panik. Det var så himla obehagligt, frihetsberövande och kränkande. Jag fick en flashback till min barndom, var 11 år på ett ungefär när pappa gjorde en liknande grej. Han tog bort dörren till mitt rum och slog till mig när jag konfronterade honom. 

Mina lärare tycker jag överreagerar. Dem förstår inte riktigt min ångest över detta. Trots att jag har några i min närhet hemma som är villiga att stötta mig så känner jag mig så jävla ensam. 

Jag får ta mycket skit i skolan redan som det är, jag orkar inte med att den här skiten dras upp igen. 

Människor omkring mig säger att jag gör det för jag vill ha uppmärksamhet av lärarna. Jag blir kallad fittunge och hora så fort jag kommer in genom dörren. 

Jag har varit mobbad för mitt mående hela mitt liv, nu får det fan vara nog. Kan jag inte för en gångs skull kunna känna mig trygg och välkommen i skolan? 

Jag är så nära att bryta ihop totalt och hoppa av gymnasiet och inte en jävel reagerar. Så jäkla trött på svenska skolan. Vill bara härifrån, låtsas att jag aldrig hört talas om detta land och glömma mitt förflutna. 

Jag vägrar låta mina framtida barn växa upp i detta jävla skit-skolsystem. 

Håll ut 💔

Jag känner mig tom. Min omgivning väljer bort mig, väljer att inte försöka förstå mig. Dem säger ofta att de finns där för mig men så fort jag verkligen behöver hjälp så ignoreras jag. Det som sägs om mig i korridorerna får mig att vilja försvinna. Ingen är uppriktig nog att säga det som pratas om mig direkt till mig. Jag faller. Denna gång är det min framtid som står på spel. Jag kommer inte orka hur länge som helst. Hoppar jag av gymnasiet så har jag ingen framtid. 

Jag orkar i stort sett ingenting. Jag har inte ens gått upp ur sängen idag. Klockan är snart 7 på eftermiddagen och jag har fortfarande min pyjamas på mig. Jag känner mig rutten, ovärdig livet på något sett. 

Jag intalar mig själv att inte sluta kämpa. Håll ut. Snälla, håll ut. 💔

Stå upp eller ge upp

I nuet är jag fortfarande trött men jag börjar bli gladare. Ett löfte som jag gav under nyår blev istället ett motto som jag ska försöka sträva efter hela livet. Att jag ska vara snäll mot mig själv. Simple as that! Det är en bra start efter 17 år av självförakt. Jag har äntligen börjat stå upp för mig själv, för den jag verkligen är. 

Det har snabbt visat resultat på både mående och självförtroende. Jag känner mig inte längre lika vilsen i livet. Livet jag lever är mitt liv, oavsett jag gillar det eller inte så är det grunden jag har att stå på. Det förflutna kan jag inte ändra, det som jag dock kan ändra på är nuet. Jag har ett val och har alltid haft ett val. Antingen ger jag upp och låter mig själv förfalla eller så står jag upp för den jag blivit. Stand up or give up, it's your choice. 

Självklart är man ibland osäker vilket av dem man vill. Tankarna om att jag inte skulle vara värd ett liv har alltid varit närvarande, tills nu. Jag lever. Trots allt skit jag gått igenom så har jag tagit mig ut ur det levande. Mina drömmar är det som driver mig och min målmedvetenhet tar mig framåt. 

Jag är trots allt på en väg i livet jag aldrig varit på förut, det är okej att åka fel och vara vilsen för egentligen, vad utmärker en människa mer än vår överlevnadsförmåga? 

Tröttheten drar ner mig

Jag är så trött. Inte bara fysiskt trött utan trött på allt i allmänhet. Det har varit så mycket skit i skolan att jag faktiskt övervägt att hoppa av gymnasiet. Som det ser ut nu så kommer jag snart bränna ut mig i alla fall. Jag sover i stort sett hela helgerna men även i sömnen är jag stressad, jag drömmer så otroligt obehagliga mardrömmar. 

Varje gång jag möter någon i skolan som jag förut bara irriterat mig lite på så har jag istället nu bara lust att klappa till dem i ansiktet. Jag är inte såhär. Jag är inte den som ständigt är sur, arg och frustrerad. Det är inte jag. 

Allt som händer omkring mig blir tungt att bära på. Jag faller ihop i en hög på golvet. Jag känner mig som skrapet från en förfallen människa. 

Jag räcker ut handen gång på gång för att någon ska ta tag i den men ändå så är det alltid jag som ligger kvar på golvet. 

Jag är så trött. 

Trött och arg

Detta lov var verkligen välbehövt, jag var verkligen i behov av att komma bort från skolan ett tag. Det har varit för mycket för mig att hantera under den senaste månaden. Speciellt på min sociala front, både tvånget att träffa pappa och sedan ytligare problem i skolan.  

Jag hoppas att i alla fall det i skolan ska lösa sig för jag har verkligen fått nog av allt skit där nu. Så illa att jag funderat på att hoppa av gymnasiet, vilket är det dummaste jag skulle kunna göra nu när jag är halvvägs. 

Har haft det jättesvårt att sova nu kvällen innan skolan börjar. Jag är så trött på allt att jag har god lust att ta med en slägga till skolan och drämma till folk i skallen. Är så arg på allt och alla. Det är inte helt klokt (För en person som mig som så sällan blir arg).

Hoppas på att morgondagen inte resulterar i ett totalt psykbryt, är helt ärligt trött på dem också. 

Snacka identitetskris. Usch.