Fick antagningsbesked (eller snarare inget antagningsbesked) för ett tag sedan nu. De tog in 7 personer till utbildningen och jag var tyvärr inte en av dem. Det var inte mycket att göra åt det, dock. Istället fullföljer jag en annan dröm - en språkresa till England. Har längtat till dagen jag kände mig tillräckligt trygg i mig själv för att kunna åka på en språkresa. Nu händer det. Åker i slutet av denna månad och blir borta i en och en halv månad.

Lärare ska jag ändå bli, inte just precis i detta ögonblick.

Ämnar att söka igen nu om 9 dagar, när ansökningarna till kursstart i januari är aktuella. Man kan ju hoppas att våra patetiska ursäkter till politiker ökar utbildningplatserna till lärarutbildningarna, vilket de pratat om ett bra tag nu. Sverige skriker efter kompetenta lärare. Min syster började skolan för ett par veckor sedan och de har inte någon mattelärare, bara ett av många exempel.

All for now.. Bye :)

Fortfarande inget antagningsbesked.

Som titeln avslöjar, fortfarande inget besked.
Har kommit in som reserv så hösten är fortfarande väldigt osäker.
( Men hoppas såklart ändå på det bästa.)

Trots ovissheten kring hösten känner jag mig ändå trygg i min förmåga att klara mig, såsom jag alltid gjort förut. Förr hade jag gladeligen svept in mig i min offerkofta med en burk glass och gnällt om hur elakt livet varit mot mig. Att skylla ifrån sig känns i stunden både lättare och bekvämare än ärlighet. Självinsikten i den stunden är obefintlig.

Även fast jag i skrivande stund skrattar åt komiken i det hela så är det verkligen så, att du inte själv ser hur du gör dig till martyr. Nu kan jag se att min barndom har sänkt mig en stor kunskap om psykisk ohälsa, beteendestörningar, alkoholism, destruktiva förhållanden, självförtroende, socialtjänsten, BUP, psykologi och psykiatri.

Jag skulle trots allt inte vilja ändra mitt förflutna eftersom det är just det som gjort mig till personen jag är idag, såväl som personen jag är på väg att bli. Utan dem fantastiska människor jag träffat på vägen (och blivit inspirerad av) skulle jag aldrig funnit mig själv.

Antagningsbesked!

Fick antagningsbeskedet idag.

Jag kom in - som reserv. Så nu måste jag vänta till 3:e Augusti tills jag får nästa besked. Hej och hå!

Annars går det bra på jobbet och nästa vecka ska jag jobba i bageriet (jippie!)

Om inget annat skriver jag igen 3:e Augusti. 

Sommarlov

Nu är det endast två nervösa dagar kvar till jag får reda på om jag kommit in på lärarutbildningen. Skulle bli förvånad om jag inte kom in, lärare är ju tyvärr inte många som söker till. Hoppas dock på det bästa.  Hela året har jag sökt jobb för sommaren och det löste sig tillslut, även som det var lite sent så har jag nu ett sommarjobb. Känns jättekul, är sjukt glad och tacksam för jobbet nu under sommaren då ekonomin är otillräcklig.

Annars händer det inte jättemycket, aktiviteterna avstannar något till sommaren. Längtar till höstterminen med kören då vi ska sjunga Faurés requiem, Te Deum samt utdrag ur Phantom of the Opera. Livet rullar på och för varje dag blir jag tryggare i mig själv. Det hade jag aldrig trott för ens ett år sedan, att allt skulle lösa sig så bra. Ska försöka skriva om 2 dagar, när jag vet om jag kommit in.

Cheerio!

Nybliven student.

Den 3:e Juni tog jag studenten.

Det var en jättehärlig dag med familj och vänner - det var också den enda gången som jag inte gråtit på en avslutning. För mig var det inget avslut - bara en början. Relationerna till människorna jag känt i 3 år fick antingen ett slut eller så har de knappt börjat. Jag behåller de som jag kan växa tillsammans med och resten får hitta annat umgänge. Ingenting kändes förlorat, bara vunnet.

Besked om min utbildning får jag inte förrän den 12:e Juli, så det är ett tag kvar. Oavsett om jag kommer in eller ej så känns allt riktigt stabilt. Jag fyllde även 19 år i slutet av maj och då hörde min pappa av sig. Eftersom jag fann vår relation destruktiv så hörde jag inte från honom på 2 år och ställde ultimatumet att han fick höra av sig när han var mogen nog att fortsätta vår relation. Vi sågs för några veckor sedan och jag tyckte att han mognat så pass mycket att han förtjänade att vi återupptar kontakten.

Det känns bra att ha tagit avstånd från honom som ett barn och återupptagit kontakten som en vuxen. Även jag behövde mogna för att en fortsatt relation skulle vara möjlig. Det finns inte någon anledning att älta det gamla längre - utan fokus ligger nu på framtiden.

En önskad uppdatering.

Då har det kanske blivit dags för en liten uppdatering.

Jag har inte självskadat på snart 1,5 år, har en fjäril på axeln som symboliserar frihet och tillfrisknande och jag mår dessutom riktigt bra. Jag har utvecklats enormt mycket på kort tid nu och känner mig inte längre rädd eller osäker på min framtid. Studenten längtar jag till - för nu är det verkligen inte lång tid kvar! 3:e Juni smäller det.

I mitten av Juli får jag besked om huruvida jag kommit in på linjen vilket jag (trots tidigare tveksamheter) faktiskt har bestämt mig helhjärtat för - Lärare. (Surprise!) Kanske inte särskilt förvånande, då mitt eget liv tog den största vändningen tack vare en lärare. Jag är väldigt förväntansfull och hoppas på det bästa.

Skolan går bättre än vad den gjort på många år, jag har helt underbart fina vänner som tillåter mig att växa och dessutom sjunger jag öronen av människor numera i kören jag är med i och hemma. (Jag som knappt vågade ta en ton på sånglektionerna för 3 år sedan)

Jag gjorde även något för 2 veckor sedan som jag velat göra men inte känt att jag varit tillräckligt stark för att göra - jag hämtade ut ALLA journalen ifrån socialen. Den blev en bunt papper på 2,5 cm så det var inte lite och läsa. Som jag hade väntat mig var vissa saker tunga att läsa men jag är ändå glad att jag hämtade ut alla papperna. Nu saknar jag bara en sak som jag verkligen skulle vilja få tag i - brevet jag skickade för snart 4 år sedan till läraren.

Det enda jag kommer ihåg av det var att jag inledde med "Förlåt att jag stör". Jag skrev "förlåt att jag stör", trots att jag visste att både jag och min mamma skulle ha dött om jag inte gjorde något.

Numera mår både jag och min mamma bra, dessutom skulle jag vilja skriva en bok.
Kanske med titeln: "Förlåt att jag stör", eftersom det är så hjärtekrossande.

Nu när jag mår bra har jag visserligen avslutat en resa - men mitt livs resa har ännu bara börjat.

Lite stökigt nu kanske..

Får åter igen ursäkta för alla senaste inlägg, då de säkerligen haft en tendens att vara väldigt stökiga. Problemet är ju att det är så det ser ut i mitt huvud - stökigt.

Men ändå finner jag ingen ide i att korrigera eller ändra dem. De speglar ändå mig - på det sätt jag fungerar. (Eller ja, nästan fungerar..)

Skolan fungerar (i största allmänhet, i alla fall) och jag både längtar och fruktar studenten. Har fortfarande inte sorterat ut allt vad jag vill göra och med tanke på min ganska varierande hjärnverksamhet nu så kan jag inte beskylla mig själv heller.  Så fort jag ska sätta mig för att skriva blir allt kaos. Ändå verkar så få förstå varför jag inte kan finna motivation till att läsa, skriva eller plugga i skolan. Jag KAN ju inte koncentrera mig.
I nuläget känns det som att jag står still (även fast jag bokstavligt talat skulle säga att jag är överallt.)

Väntar fortfarande på en utredning - som kanske inte ens ger ett resultat. Det finns egentligen inget som frustrerar mig mer i nuläget än att stå ovetandes om ett resultat som eventuellt kan förändra mitt liv.

I denna frustration och stress får jag vänta på ett samtal som troligtvis ändå dröjer ett par månader.
Inte är det lätt alltid men jag försöker ha hoppet uppe och fokusera på alla bra saker som händer omkring mig. För det är en hel del också. :)

Bye for now.