Nybliven student.

Den 3:e Juni tog jag studenten.

Det var en jättehärlig dag med familj och vänner - det var också den enda gången som jag inte gråtit på en avslutning. För mig var det inget avslut - bara en början. Relationerna till människorna jag känt i 3 år fick antingen ett slut eller så har de knappt börjat. Jag behåller de som jag kan växa tillsammans med och resten får hitta annat umgänge. Ingenting kändes förlorat, bara vunnet.

Besked om min utbildning får jag inte förrän den 12:e Juli, så det är ett tag kvar. Oavsett om jag kommer in eller ej så känns allt riktigt stabilt. Jag fyllde även 19 år i slutet av maj och då hörde min pappa av sig. Eftersom jag fann vår relation destruktiv så hörde jag inte från honom på 2 år och ställde ultimatumet att han fick höra av sig när han var mogen nog att fortsätta vår relation. Vi sågs för några veckor sedan och jag tyckte att han mognat så pass mycket att han förtjänade att vi återupptar kontakten.

Det känns bra att ha tagit avstånd från honom som ett barn och återupptagit kontakten som en vuxen. Även jag behövde mogna för att en fortsatt relation skulle vara möjlig. Det finns inte någon anledning att älta det gamla längre - utan fokus ligger nu på framtiden.

En önskad uppdatering.

Då har det kanske blivit dags för en liten uppdatering.

Jag har inte självskadat på snart 1,5 år, har en fjäril på axeln som symboliserar frihet och tillfrisknande och jag mår dessutom riktigt bra. Jag har utvecklats enormt mycket på kort tid nu och känner mig inte längre rädd eller osäker på min framtid. Studenten längtar jag till - för nu är det verkligen inte lång tid kvar! 3:e Juni smäller det.

I mitten av Juli får jag besked om huruvida jag kommit in på linjen vilket jag (trots tidigare tveksamheter) faktiskt har bestämt mig helhjärtat för - Lärare. (Surprise!) Kanske inte särskilt förvånande, då mitt eget liv tog den största vändningen tack vare en lärare. Jag är väldigt förväntansfull och hoppas på det bästa.

Skolan går bättre än vad den gjort på många år, jag har helt underbart fina vänner som tillåter mig att växa och dessutom sjunger jag öronen av människor numera i kören jag är med i och hemma. (Jag som knappt vågade ta en ton på sånglektionerna för 3 år sedan)

Jag gjorde även något för 2 veckor sedan som jag velat göra men inte känt att jag varit tillräckligt stark för att göra - jag hämtade ut ALLA journalen ifrån socialen. Den blev en bunt papper på 2,5 cm så det var inte lite och läsa. Som jag hade väntat mig var vissa saker tunga att läsa men jag är ändå glad att jag hämtade ut alla papperna. Nu saknar jag bara en sak som jag verkligen skulle vilja få tag i - brevet jag skickade för snart 4 år sedan till läraren.

Det enda jag kommer ihåg av det var att jag inledde med "Förlåt att jag stör". Jag skrev "förlåt att jag stör", trots att jag visste att både jag och min mamma skulle ha dött om jag inte gjorde något.

Numera mår både jag och min mamma bra, dessutom skulle jag vilja skriva en bok.
Kanske med titeln: "Förlåt att jag stör", eftersom det är så hjärtekrossande.

Nu när jag mår bra har jag visserligen avslutat en resa - men mitt livs resa har ännu bara börjat.

Lite stökigt nu kanske..

Får åter igen ursäkta för alla senaste inlägg, då de säkerligen haft en tendens att vara väldigt stökiga. Problemet är ju att det är så det ser ut i mitt huvud - stökigt.

Men ändå finner jag ingen ide i att korrigera eller ändra dem. De speglar ändå mig - på det sätt jag fungerar. (Eller ja, nästan fungerar..)

Skolan fungerar (i största allmänhet, i alla fall) och jag både längtar och fruktar studenten. Har fortfarande inte sorterat ut allt vad jag vill göra och med tanke på min ganska varierande hjärnverksamhet nu så kan jag inte beskylla mig själv heller.  Så fort jag ska sätta mig för att skriva blir allt kaos. Ändå verkar så få förstå varför jag inte kan finna motivation till att läsa, skriva eller plugga i skolan. Jag KAN ju inte koncentrera mig.
I nuläget känns det som att jag står still (även fast jag bokstavligt talat skulle säga att jag är överallt.)

Väntar fortfarande på en utredning - som kanske inte ens ger ett resultat. Det finns egentligen inget som frustrerar mig mer i nuläget än att stå ovetandes om ett resultat som eventuellt kan förändra mitt liv.

I denna frustration och stress får jag vänta på ett samtal som troligtvis ändå dröjer ett par månader.
Inte är det lätt alltid men jag försöker ha hoppet uppe och fokusera på alla bra saker som händer omkring mig. För det är en hel del också. :)

Bye for now.

Har inte skrivit eftersom jag varit sjuk i stort sett hela lovet men jag borde verkligen skriva oftare.

Skolan börjar på torsdag.. Jag tar studenten om exakt 5 månader, vilket är både läskigt och roligt. Eftersom jag har lite svårt för att bestämma vad jag vill göra härefter så känner jag mig rätt kluven. Lärare, socionom, pilot, psykolog, bartender, barnmorska, vårdbiträde, sångpedagog eller undersköterska.. Jadå, inte är det lätt att välja.

Kanske tar ett år som au-pair, det skulle ju vara roligt att åka till Australien, Nya Zeeland eller Italien. (Jag som är så duktig på italenska.. ehm..) Då får jag dessutom lite mer tid att tänka på vad jag vill göra. (Även om jag redan jobbar med barn.)

Ska försöka sätta lite mer press på skolan eftersom jag inte fick rätt hjälp av SYV, som förolämpade mig..
Skolan borde veta bättre om hur man tar han om kränkande behandling. Jodå. Det kommer dem få höra, utan tvekan.

Förhoppningsvis hör neuropsykiatriska av sig snart också, så jag får ADHD-utredningen ur vägen. Det har varit riktigt jobbigt att vänta. Oh well.. See ya'

Snart slutar skolan för jullov. 

Jag nämnde nog inte hur det gick till när jag skulle gå till SYV:en för att få vägledning. Hon sa bokstavligt talat: Men eftersom du är dålig på matte så kommer du inte kunna bli det här, eller det där. Som ni nog förstår blev jag helt förkrossad. 

Jag förstår inte hur en liten patetisk människa fortfarande kan göra en sån stor påverkan. Jag borde bett henne skaffa ett nytt jobb och sluta trycka ner människor. Just den dagen klarade jag inte det. Istället gick jag upp till skolan, knackade på lärarrummet och sa att de borde överväga att skaffa en ny jävla SYV. (Och sprang givetvis därifrån förtvivlad.)

Sedan dess har jag knappt ens vågat kolla utbildningar. Jag blev så himla satt på plats av henne. Det är verkligen en av få gånger jag verkligen tagit åt mig något nu på senare tid. 

Jag blir ledsen eftersom min resa är min resa och ingen borde få säga någonting till mig som inte själv varit en del av den resan. Jag får panik eftersom jag känner att jag inte har en aning om vad jag vill göra. 

Kanske behöver jag ett år för att jobba och försöka hitta mig själv. Resan har varit så pass omtumlande att jag känner mig rätt vilsen i mig själv. Det har förbättrats men det jag fortfarande kämpar med är att försöka hitta någonting - bara någonting som jag är riktigt bra på. Någonting som jag är intresserad av att jobba med. 

Jag är en bra människa. Lite smått trög i inlärningen men jag är en bra människa.
Återkommer, mitt huvud är en stor röra just nu.

En lång bit på väg.

Det var som ni säkert förstår en enda stor röra i mitt huvud senast jag skrev. Jag hade då precis tagit bort mina antidepressiva helt och självklart blir det en emotionell berg-och-dalbana när det går ur blodet.

Nu de senaste dagarna har det bara blivit bättre, det är jätteskönt att känna att alla känslor man har är genuina. (Och inte bara en möjlig biverkning av en medicin.) Skolan går som den går, upp och ner, men nu har jag kontaktat SYV så jag kan få lite klarhet om hur jag ska förhålla mig till studier efter gymnasiet. Det handlar inte om att jag INTE kommer att studera, utan mer hur. Jag har pratat om att jag är under utredning och neuropsykiatriska är inte direkt snabba, jag har, vad jag vet, en kötid på ett år. Det skapar självklart stora problem då jag tar studenten om ett halvår. Det jag gör framöver ligger på is på grund av utredningen. Alla jobb/utbildningar är inte möjliga att söka med (eventuellt) obehandlad ADHD.

En sak jag märkt på senaste tiden är att jag skriver mer, vilket känns jättebra. Det existerar inte ens några tankar om att jag vill dö, försvinna eller skada mig själv längre. Jag har min lilla tatuering på skuldran som får symbolisera min styrka och min beslutsamhet som ligger i grunden för att jag lever idag.

Det är en sjuhelsikes jävla resa. Från socialen, orosanmälningar, självskadebeteende, konstanta självmordstankar och självmordsförsök till heltidsstudier, deltidsarbete, sång, glädje och en känsla att äntligen våga vara allt det jag var menat att vara.

Jag har en bit på vägen fortfarande, en del självförtroende att ta igen men om man ser hur mycket jag redan åstadkommit så har jag kommit en otroligt lång bit på vägen. För bara 3 år sedan satt jag i socialens svarta volvo på uppfarten till jourhemmet, en vidrig känsla jag aldrig glömmer men en situation jag är glad att jag aldrig upplever igen.

Thelittlenobody<3

Har (med stora svårigheter) pluggat under lovet. Första gången på väldigt väldigt länge.

Jag är så jävla rastlös. Hela tiden. Jag vet att jag var såhär när jag mådde dåligt också men det är värre än någonsin nu när jag mår bra.

Nu när jag skriver detta förmår jag inte att sitta still. Jag förstår inte hur ingen tittat på mig och tänkt ADHD tidigare. Nu är jag ju inte utredd än, det kommer ta ett år innan jag ens får diagnosen. (Eftersom psykvården i Sverige inte förmår sig att sparka sig i arslet och göra någonting produktivt.) Kötiden är ett år men jag ska bli "prioriterad". Jo, vi vet ju hur det gått dem senaste gångerna jag blivit "prioriterad".

Om jag tror att jag har ADHD? Ja, det tror jag. Under hela mitt liv har jag vägrat ens vilja bli jämförd med någonting ens i närheten. Men nu. Jag har ju insett att så mycket i min barndom skulle kunna förklaras av det. Oförmåga att kunna motivera mig, Dålig motorik, Klantig, Pratade hela tiden, Hatar att läsa.. Listan kan göras lång. 

Just nu känner jag att en lobotomi vore mer ärofullt. Det som dock stör mig mest är att jag verkligen behöver en diagnos. Annars kommer jag aldrig bli förstådd. Jag förstår hur vidrigt det låter men så få förstår hur min vardag ser ut. Hur jag tvingar mig själv att läsa några rader i en bok och nästan kräks. Det är jobbigt att bara läsa enstaka ord. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan matte, jag hatar att jag inte kan läsa, jag hatar att jag inte kan klockan men jag hatar sättet som jag blir behandlad på av lärare ännu mer.

Lärare skyller på att jag är lat. Men jag KAN inte vara tyst. Jag KAN inte sitta still och mest av allt, jag KAN inte ro för att jag är såhär.

(Sorry för min kaostext men såhär ser det ut i mitt huvud just nu.)

 Det känns som om mitt huvud ska sprängas