Lov, underbara lov!

Då har det gått några dagar in på lovet och jag kan verkligen säga att jag behövde det. Skolan har varit skitjobbig de senaste veckorna, mycket att göra och mycket som jag borde tagit itu med men inte orkat. Det här lovet har hittills bara varit bra, jag har undvikit allt som har med skola att göra och då även människor som går på skolan. Jag har både fysiskt och psykiskt gått på lov och vill inte ha några påfrestningar överhuvudtaget. Tack men nej tack! 

Det har gått rätt bra nu på hemmafronten så vi har avslutat kontakten med vår underbara familjebehandlare då hon faktiskt inte behövdes längre. Jag har träffat min kontaktperson och vi har varit på  fjärilshuset. Dessutom ska jag på ännu en arbetsintervju på torsdag. Avslöjar inget förrän jag varit där och förhoppningsvis även fått reda på om jag har jobb eller ej, för i så fall är sommarjobbet fixat. Väntar på att mitt andra jobb ska höra av sig också, vilket troligtvis blir nästa vecka. Jag skaffar såklart jobb av flera anledningar men den främsta är för att kunna åka "hem". (Till London) 

Det skulle vara underbart att få komma dit igen nu när jag inte bor med ekonomiska förutsättningar för att kunna åka utomlands. Längtar något otroligt. 

Jag fyller också 18 om 91 dagar så även det blir stort. Sen så är det bara ett år kvar på gymnasiet efter sommarlovet! *pust* 

Jag har börjat tröttna lite på att sitta och damma vid en skolbänk nu, begränsad och beskyddad av skolans väggar. Jag vill ut i livet och leva, på riktigt! 

Min tänk-bänk

Bänken under träden 

Jag har en bänk en liten bit ifrån där jag bor. Bänken står under två stora träd och alldeles framför den ligger havet. Det är jättefint att sitta där när det är sommar. Jag sitter då gärna och lyssnar på hur vinden stillsamt dansar genom lövverket ovanför mig och hur vågorna skvalpar framför mig. Det är en fin plats, tycker jag. 

Första gången jag besökte den bänken var när jag precis hade flyttat in i lägenheten. Jag gick ofta på promenader på sommaren för att minnas hur jag brukade gå med min fosterfamilj där i närheten. Ofta grät jag. Jag saknade dem så oerhört på sommaren. Jag hade sett bänkarna där många gånger förut men det var inte förrän just den gången jag satte mig där. Tårarna rann ner för kinderna då det plötsligt kom en varm sommarvind, som om den var menad för just mig, och fick mig att sluta gråta. En känsla av tröst, helt enkelt. 

Jag har sedan första gången jag suttit på den gått tillbaka dit när jag behöver tänka, när jag är ledsen, när jag vill ta en nypa luft eller när jag vill känna tröst. Naturen är en av de få saker som har en riktigt lugnande inverkan på mig. 

Alla borde ha en sån här plats. Gå ut en dag, gärna någonstans där du inte varit alltför mycket (då tröttnar du fort) och hitta en liten speciell plats dit du kan återvända om du är stressad, ledsen eller bara vill vara ifred. Detta är mitt bästa tips för självskadebeteende. När jag vill skada mig så går jag till min bänk och tänker tillbaka på sommarvinden och vinden i lövverket. Det får mig ofta på bättre tankar, även om det är vinter och man fryser arslet av sig. 

Jag var där idag och satt där en stund (och frös arslet av mig) på min lilla tänk-bänk.  

Längtan efter lov!

Jag kämpat för att fortsätta vara positiv men det är svårt. De senaste veckorna har varit ett rent helvete. I och med att min farfar har dött så är ju tvungen att möta min pappa på begravningen. På grund av detta har jag i stort sett gått under psykiskt den senaste veckan. Jag blir så jävla ledsen över att behöva träffa honom,jag som hade mått så bra av att INTE träffa honom.

Skolan har blivit lidande de senaste veckorna. Nu ligger jag efter i 7 olika ämnen. Skittungt är det. Jag är ambitiös egentligen och det gör min ledsen att skolan bara förfallit. Sen så är det så att min mentor håller på att bränna ut sig och jag är i stort sett helt utan stöd i skolan. Jag har varit så stressad att jag missat samtalen med min psykolog. Så just nu vill jag bara få den här satans begravningen avklarad och gå på lov.

Så jag får tid att reda ut allt och får någon att prata med. Min kontaktperson ska åka till fjärilshuset med mig på lovet, vilket jag längtar efter.

Längtar efter lov.

Resan är målet

Idag mår jag lite bättre. Det är dock jobbigt att vara så maktlös. Igår så bröt jag ihop i skolan. Tur att jag har min mentor, vet seriöst inte vad jag skulle göra utan henne. 

Skolresultaten har blivit lidande nu när jag inte orkat fokusera på skolan. Har pratat med diverse lärare och hoppas att jag kan fixa det ändå. Att kunna må bra efter ett ohälsosamt liv är inte lätt. Det krävs så otroligt mycket av en själv för att man ska klara det. Varje dag måste du motivera dig själv för att ens orka gå upp på morgonen. Du behöver motivation varje dag - varje sekund för att inte falla tillbaka i negativa tankar. 

Det som gör mig frustrerad är att ingen ser hur mycket energi det tar, hur mycket jag verkligen måste kämpa. Ingen ser att jag försöker. Samtidigt kan de inte förstå, det här är min resa, inte deras. Alla som läser detta, oavsett vem du är, tänk på att aldrig döma människor omkring dig. Dem går kanske  igenom saker du inte ens kan föreställa dig. Var ett stöd men tro inte att deras resa är lätt. Alla som gör någon slags resa måste göra den själva och det går inte om de själva inte vill. Resan är målet, eller hur? 

Ta min resa som ett exempel. Jag trodde alltid att "resan" var vägen ur depressionen och att den slutade efter det. Fel. Resan har knappt ens börjat när du kommer ut ur det. Även om du ser hela livet som en resa så går den igenom olika stadier. Oavsett hur din resa ser ut så är det endast du som kan styra den. Endast du kan ändra omständigheterna du lever i. Det tar tid men det är definitivt värt det. 

Hitta omständigheterna du vill leva i, om du inte hittar dem, skapa dem. 

Kom ihåg, Success does not guarantee you happiness but being happy is what makes you truly succeed. 

Hjälp mig, vad ska jag göra?

Jag tror inte att jag har varit i ett sådant behov av att vara ledig som jag är i nu. Det är lite svårt att ta in allt som händer nu och jag känner att jag skulle behöva få vara ensam ett tag för att få bearbeta det hela. När man bor i en tvåa med sin mamma och hennes pojkvän som spenderar mycket tid här så får jag inte riktigt vara ifred.

Förra helgen fick jag beskedet att min farfar har gått bort. Det var för mig oväntat trots att jag visste att han hade blivit sämre. Min relation med pappa har gjort det hela väldigt komplicerat då jag inte haft kontakt med pappa så har kontakten med min farfar uteblivit. Min pappa säger att det är mitt fel att jag inte haft någon kontakt med min farfar och detta är såklart delvis sant men det min pappa inte ser är att det är han som valt bort mig. Jag har aldrig haft en pappa som brytt sig om mig, gjort saker med mig och älskat mig. Tyvärr har vi en relation som för mig är väldigt destruktiv eftersom han misshandlar, förolämpar och mobbar mig.

Den främsta anledningen till att mitt självförtroende är så dåligt är INTE på grund av att jag mobbades, misshandlades eller för att jag utsattes för trakasserier i lågstadiet. Den främsta anledningen till mitt dåliga självförtroende är att de enda människorna på denna jord som förväntades älska mig inte gjorde det. Min pappa har kallat mitt allt ifrån ful och oduglig till ett fetto som han önskar inte fanns.

För ett halvår sedan fick jag nog. Han hade då sagt att jag började bli så fet att jag borde uppsöka en dietist. Jag orkade inte mer och sa upp all kontakt med honom.

Jag har mått jättebra ända sedan jag slutade vara med honom. Nu kom dock problemet. Jag måste gå på farfars begravning. Detta ger mig en sådan otrolig ångest. Jag vill verkligen få en chans att säga farväl till min farfar men hur ska jag våga gå dit rakryggad? Hur ska jag bara kunna sätta mig längst bak i kyrkan då jag vet att det förväntas av mig att jag sitter med min pappa och min syster? Hur ska jag gå in, fetare än någonsin, utan att bry mig om att min pappa hånar mig i sin tysthet?

Hur ska jag lägga rosen på farfars kista när jag vet att jag svikit honom?