Lite stökigt nu kanske..

Får åter igen ursäkta för alla senaste inlägg, då de säkerligen haft en tendens att vara väldigt stökiga. Problemet är ju att det är så det ser ut i mitt huvud - stökigt.

Men ändå finner jag ingen ide i att korrigera eller ändra dem. De speglar ändå mig - på det sätt jag fungerar. (Eller ja, nästan fungerar..)

Skolan fungerar (i största allmänhet, i alla fall) och jag både längtar och fruktar studenten. Har fortfarande inte sorterat ut allt vad jag vill göra och med tanke på min ganska varierande hjärnverksamhet nu så kan jag inte beskylla mig själv heller.  Så fort jag ska sätta mig för att skriva blir allt kaos. Ändå verkar så få förstå varför jag inte kan finna motivation till att läsa, skriva eller plugga i skolan. Jag KAN ju inte koncentrera mig.
I nuläget känns det som att jag står still (även fast jag bokstavligt talat skulle säga att jag är överallt.)

Väntar fortfarande på en utredning - som kanske inte ens ger ett resultat. Det finns egentligen inget som frustrerar mig mer i nuläget än att stå ovetandes om ett resultat som eventuellt kan förändra mitt liv.

I denna frustration och stress får jag vänta på ett samtal som troligtvis ändå dröjer ett par månader.
Inte är det lätt alltid men jag försöker ha hoppet uppe och fokusera på alla bra saker som händer omkring mig. För det är en hel del också. :)

Bye for now.

Har inte skrivit eftersom jag varit sjuk i stort sett hela lovet men jag borde verkligen skriva oftare.

Skolan börjar på torsdag.. Jag tar studenten om exakt 5 månader, vilket är både läskigt och roligt. Eftersom jag har lite svårt för att bestämma vad jag vill göra härefter så känner jag mig rätt kluven. Lärare, socionom, pilot, psykolog, bartender, barnmorska, vårdbiträde, sångpedagog eller undersköterska.. Jadå, inte är det lätt att välja.

Kanske tar ett år som au-pair, det skulle ju vara roligt att åka till Australien, Nya Zeeland eller Italien. (Jag som är så duktig på italenska.. ehm..) Då får jag dessutom lite mer tid att tänka på vad jag vill göra. (Även om jag redan jobbar med barn.)

Ska försöka sätta lite mer press på skolan eftersom jag inte fick rätt hjälp av SYV, som förolämpade mig..
Skolan borde veta bättre om hur man tar han om kränkande behandling. Jodå. Det kommer dem få höra, utan tvekan.

Förhoppningsvis hör neuropsykiatriska av sig snart också, så jag får ADHD-utredningen ur vägen. Det har varit riktigt jobbigt att vänta. Oh well.. See ya'

Snart slutar skolan för jullov. 

Jag nämnde nog inte hur det gick till när jag skulle gå till SYV:en för att få vägledning. Hon sa bokstavligt talat: Men eftersom du är dålig på matte så kommer du inte kunna bli det här, eller det där. Som ni nog förstår blev jag helt förkrossad. 

Jag förstår inte hur en liten patetisk människa fortfarande kan göra en sån stor påverkan. Jag borde bett henne skaffa ett nytt jobb och sluta trycka ner människor. Just den dagen klarade jag inte det. Istället gick jag upp till skolan, knackade på lärarrummet och sa att de borde överväga att skaffa en ny jävla SYV. (Och sprang givetvis därifrån förtvivlad.)

Sedan dess har jag knappt ens vågat kolla utbildningar. Jag blev så himla satt på plats av henne. Det är verkligen en av få gånger jag verkligen tagit åt mig något nu på senare tid. 

Jag blir ledsen eftersom min resa är min resa och ingen borde få säga någonting till mig som inte själv varit en del av den resan. Jag får panik eftersom jag känner att jag inte har en aning om vad jag vill göra. 

Kanske behöver jag ett år för att jobba och försöka hitta mig själv. Resan har varit så pass omtumlande att jag känner mig rätt vilsen i mig själv. Det har förbättrats men det jag fortfarande kämpar med är att försöka hitta någonting - bara någonting som jag är riktigt bra på. Någonting som jag är intresserad av att jobba med. 

Jag är en bra människa. Lite smått trög i inlärningen men jag är en bra människa.
Återkommer, mitt huvud är en stor röra just nu.

En lång bit på väg.

Det var som ni säkert förstår en enda stor röra i mitt huvud senast jag skrev. Jag hade då precis tagit bort mina antidepressiva helt och självklart blir det en emotionell berg-och-dalbana när det går ur blodet.

Nu de senaste dagarna har det bara blivit bättre, det är jätteskönt att känna att alla känslor man har är genuina. (Och inte bara en möjlig biverkning av en medicin.) Skolan går som den går, upp och ner, men nu har jag kontaktat SYV så jag kan få lite klarhet om hur jag ska förhålla mig till studier efter gymnasiet. Det handlar inte om att jag INTE kommer att studera, utan mer hur. Jag har pratat om att jag är under utredning och neuropsykiatriska är inte direkt snabba, jag har, vad jag vet, en kötid på ett år. Det skapar självklart stora problem då jag tar studenten om ett halvår. Det jag gör framöver ligger på is på grund av utredningen. Alla jobb/utbildningar är inte möjliga att söka med (eventuellt) obehandlad ADHD.

En sak jag märkt på senaste tiden är att jag skriver mer, vilket känns jättebra. Det existerar inte ens några tankar om att jag vill dö, försvinna eller skada mig själv längre. Jag har min lilla tatuering på skuldran som får symbolisera min styrka och min beslutsamhet som ligger i grunden för att jag lever idag.

Det är en sjuhelsikes jävla resa. Från socialen, orosanmälningar, självskadebeteende, konstanta självmordstankar och självmordsförsök till heltidsstudier, deltidsarbete, sång, glädje och en känsla att äntligen våga vara allt det jag var menat att vara.

Jag har en bit på vägen fortfarande, en del självförtroende att ta igen men om man ser hur mycket jag redan åstadkommit så har jag kommit en otroligt lång bit på vägen. För bara 3 år sedan satt jag i socialens svarta volvo på uppfarten till jourhemmet, en vidrig känsla jag aldrig glömmer men en situation jag är glad att jag aldrig upplever igen.

Thelittlenobody<3

Har (med stora svårigheter) pluggat under lovet. Första gången på väldigt väldigt länge.

Jag är så jävla rastlös. Hela tiden. Jag vet att jag var såhär när jag mådde dåligt också men det är värre än någonsin nu när jag mår bra.

Nu när jag skriver detta förmår jag inte att sitta still. Jag förstår inte hur ingen tittat på mig och tänkt ADHD tidigare. Nu är jag ju inte utredd än, det kommer ta ett år innan jag ens får diagnosen. (Eftersom psykvården i Sverige inte förmår sig att sparka sig i arslet och göra någonting produktivt.) Kötiden är ett år men jag ska bli "prioriterad". Jo, vi vet ju hur det gått dem senaste gångerna jag blivit "prioriterad".

Om jag tror att jag har ADHD? Ja, det tror jag. Under hela mitt liv har jag vägrat ens vilja bli jämförd med någonting ens i närheten. Men nu. Jag har ju insett att så mycket i min barndom skulle kunna förklaras av det. Oförmåga att kunna motivera mig, Dålig motorik, Klantig, Pratade hela tiden, Hatar att läsa.. Listan kan göras lång. 

Just nu känner jag att en lobotomi vore mer ärofullt. Det som dock stör mig mest är att jag verkligen behöver en diagnos. Annars kommer jag aldrig bli förstådd. Jag förstår hur vidrigt det låter men så få förstår hur min vardag ser ut. Hur jag tvingar mig själv att läsa några rader i en bok och nästan kräks. Det är jobbigt att bara läsa enstaka ord. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan matte, jag hatar att jag inte kan läsa, jag hatar att jag inte kan klockan men jag hatar sättet som jag blir behandlad på av lärare ännu mer.

Lärare skyller på att jag är lat. Men jag KAN inte vara tyst. Jag KAN inte sitta still och mest av allt, jag KAN inte ro för att jag är såhär.

(Sorry för min kaostext men såhär ser det ut i mitt huvud just nu.)

 Det känns som om mitt huvud ska sprängas

Den sista exponeringen.

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan, igen.
Jag försöker alltid skriva så fort jag kommer på det. Jag lovar!

Hursomhelst. Jag är nu några veckor inpå terminen och det känns riktigt bra. Barnvaktsjobbet är på g, jobbar med barn varje måndag framöver och så får vi se hur mycket det blir sen. Kören går jättebra och vi har snart konsert och skolan går också över förväntningarna. Min fjärilstatuering jag tjatat om, jodå, den är på plats! I torsdags fick den en permanent plats på min skuldra/axel och jag är jättenöjd med den.

Livet går fint. Äntligen sätts jag i kö för ADHD-utredning på neuropsykiatriska och jag ska förhoppningsvis bli prioriterad i kön eftersom jag snart tar studenten och planerar att fortsätta studierna efter det. (Gärna utomlands, om jag får drömma.)

Det har bara varit en sak som återstod.

Jag ville ju verkligen att alla som står mig nära ska känna mig för mig. Det har inte varit lätt och vägen har varit lång för att jag ska acceptera mig själv. Inte som bi, som jag först trodde, utan som lesbisk. Jag skriver detta fortfarande med ett dunkande hjärta. Min mamma fick veta detta för en vecka sedan. Hon reagerade bra men rädslan har ju alltid funnits där oavsett om jag faktiskt förväntade mig att hon skulle stötta mig.

Egentligen har jag vetat att jag var attraherad av tjejer länge, sen jag var 10 år ungefär. Men när jag växte upp var det fortfarande inte helt "okej" eller "normalt". Jag var tillräckligt utsatt i den åldern redan, eftersom jag kom i puberteten i samma veva.

Under hela högstadiet var jag kär i en tjej. Det vågade jag inte säga. Så denna tjej blev istället en "Patrik" eller en "David". (Namnen är bara exempel, vill inte peka ut någon i klassen jag gick i.)

Det var inte förrän det här året jag verkligen beslöt mig för att inte ljuga för mig själv längre. Jag ska inte låta mig kränkas, tryckas ner, mobbas, hånas, såras eller bli exponerad av NÅGON eller mig själv. Det är slut med att jag ska stå i korridoren som ett praktexempel av allt vad jag bar på mina axlar.

Jag är jag.
Jag är halvgalen, skrattglad, flummig, en aning översocial, idérik och färgstark.
Jag är INTE någon som ska nedvärderas eller kränkas.

Inte igen, inte någonsin.

Uppdatering :)

Hej igen!

Det har varit ett par hektiska veckor nu när skolan börjat igen men det är skönt att ha något att göra på dagarna.

På dessa veckor (samt senaste månaderna) har det hänt en hel del. Jag har bytt jobb, varit på audition till en kör ( och kommit med ), är på g med ADHD/Bipoläritetsutredning och har gått ner 10 kilo. Skolan går bättre nu också, jag gör läxorna, får betyg i ämnena och sover mycket bättre. Var på en LABC & HLR-kurs via jobbet igår som var otroligt givande.

Nästa vecka ska tatueraren jag varit i kontakt med tidigare komma tillbaka från semestern, då ska jag boka tid för en tatuering.

Det ska vara en fjäril i 3D som sitter på axeln/skuldran. Troligtvis skriver vi in "I want to break free" också. Fjärilen representerar slutet på självskadebeteendet eftersom metoden jag använde mig av för att sluta var "The Butterfly Project". I want to break free är min favoritlåt. Den är för mig, en hyllning av livet, döden och allt däremellan. Texten blir i så fall mest en hyllning till min morfar som dog i cancer.

För oavsett om man har cancer, bipolär sjukdom, svår depression eller en tuff period i livet så ses ofta döden som ett enda alternativ, en utväg och en flykt. Därför "I want to break free." Det var min morfars favoritlåt också. Väldigt symboliskt och betydelsefullt, alltså.

En sak vi måste minnas är dock att döden aldrig är det enda alternativet. Utan döden finns inte livet. Alla dagar vi inte är döda så lever vi.