En lång bit på väg.

Det var som ni säkert förstår en enda stor röra i mitt huvud senast jag skrev. Jag hade då precis tagit bort mina antidepressiva helt och självklart blir det en emotionell berg-och-dalbana när det går ur blodet.

Nu de senaste dagarna har det bara blivit bättre, det är jätteskönt att känna att alla känslor man har är genuina. (Och inte bara en möjlig biverkning av en medicin.) Skolan går som den går, upp och ner, men nu har jag kontaktat SYV så jag kan få lite klarhet om hur jag ska förhålla mig till studier efter gymnasiet. Det handlar inte om att jag INTE kommer att studera, utan mer hur. Jag har pratat om att jag är under utredning och neuropsykiatriska är inte direkt snabba, jag har, vad jag vet, en kötid på ett år. Det skapar självklart stora problem då jag tar studenten om ett halvår. Det jag gör framöver ligger på is på grund av utredningen. Alla jobb/utbildningar är inte möjliga att söka med (eventuellt) obehandlad ADHD.

En sak jag märkt på senaste tiden är att jag skriver mer, vilket känns jättebra. Det existerar inte ens några tankar om att jag vill dö, försvinna eller skada mig själv längre. Jag har min lilla tatuering på skuldran som får symbolisera min styrka och min beslutsamhet som ligger i grunden för att jag lever idag.

Det är en sjuhelsikes jävla resa. Från socialen, orosanmälningar, självskadebeteende, konstanta självmordstankar och självmordsförsök till heltidsstudier, deltidsarbete, sång, glädje och en känsla att äntligen våga vara allt det jag var menat att vara.

Jag har en bit på vägen fortfarande, en del självförtroende att ta igen men om man ser hur mycket jag redan åstadkommit så har jag kommit en otroligt lång bit på vägen. För bara 3 år sedan satt jag i socialens svarta volvo på uppfarten till jourhemmet, en vidrig känsla jag aldrig glömmer men en situation jag är glad att jag aldrig upplever igen.

Thelittlenobody<3

Har (med stora svårigheter) pluggat under lovet. Första gången på väldigt väldigt länge.

Jag är så jävla rastlös. Hela tiden. Jag vet att jag var såhär när jag mådde dåligt också men det är värre än någonsin nu när jag mår bra.

Nu när jag skriver detta förmår jag inte att sitta still. Jag förstår inte hur ingen tittat på mig och tänkt ADHD tidigare. Nu är jag ju inte utredd än, det kommer ta ett år innan jag ens får diagnosen. (Eftersom psykvården i Sverige inte förmår sig att sparka sig i arslet och göra någonting produktivt.) Kötiden är ett år men jag ska bli "prioriterad". Jo, vi vet ju hur det gått dem senaste gångerna jag blivit "prioriterad".

Om jag tror att jag har ADHD? Ja, det tror jag. Under hela mitt liv har jag vägrat ens vilja bli jämförd med någonting ens i närheten. Men nu. Jag har ju insett att så mycket i min barndom skulle kunna förklaras av det. Oförmåga att kunna motivera mig, Dålig motorik, Klantig, Pratade hela tiden, Hatar att läsa.. Listan kan göras lång. 

Just nu känner jag att en lobotomi vore mer ärofullt. Det som dock stör mig mest är att jag verkligen behöver en diagnos. Annars kommer jag aldrig bli förstådd. Jag förstår hur vidrigt det låter men så få förstår hur min vardag ser ut. Hur jag tvingar mig själv att läsa några rader i en bok och nästan kräks. Det är jobbigt att bara läsa enstaka ord. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan matte, jag hatar att jag inte kan läsa, jag hatar att jag inte kan klockan men jag hatar sättet som jag blir behandlad på av lärare ännu mer.

Lärare skyller på att jag är lat. Men jag KAN inte vara tyst. Jag KAN inte sitta still och mest av allt, jag KAN inte ro för att jag är såhär.

(Sorry för min kaostext men såhär ser det ut i mitt huvud just nu.)

 Det känns som om mitt huvud ska sprängas