Den sista exponeringen.

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan, igen.
Jag försöker alltid skriva så fort jag kommer på det. Jag lovar!

Hursomhelst. Jag är nu några veckor inpå terminen och det känns riktigt bra. Barnvaktsjobbet är på g, jobbar med barn varje måndag framöver och så får vi se hur mycket det blir sen. Kören går jättebra och vi har snart konsert och skolan går också över förväntningarna. Min fjärilstatuering jag tjatat om, jodå, den är på plats! I torsdags fick den en permanent plats på min skuldra/axel och jag är jättenöjd med den.

Livet går fint. Äntligen sätts jag i kö för ADHD-utredning på neuropsykiatriska och jag ska förhoppningsvis bli prioriterad i kön eftersom jag snart tar studenten och planerar att fortsätta studierna efter det. (Gärna utomlands, om jag får drömma.)

Det har bara varit en sak som återstod.

Jag ville ju verkligen att alla som står mig nära ska känna mig för mig. Det har inte varit lätt och vägen har varit lång för att jag ska acceptera mig själv. Inte som bi, som jag först trodde, utan som lesbisk. Jag skriver detta fortfarande med ett dunkande hjärta. Min mamma fick veta detta för en vecka sedan. Hon reagerade bra men rädslan har ju alltid funnits där oavsett om jag faktiskt förväntade mig att hon skulle stötta mig.

Egentligen har jag vetat att jag var attraherad av tjejer länge, sen jag var 10 år ungefär. Men när jag växte upp var det fortfarande inte helt "okej" eller "normalt". Jag var tillräckligt utsatt i den åldern redan, eftersom jag kom i puberteten i samma veva.

Under hela högstadiet var jag kär i en tjej. Det vågade jag inte säga. Så denna tjej blev istället en "Patrik" eller en "David". (Namnen är bara exempel, vill inte peka ut någon i klassen jag gick i.)

Det var inte förrän det här året jag verkligen beslöt mig för att inte ljuga för mig själv längre. Jag ska inte låta mig kränkas, tryckas ner, mobbas, hånas, såras eller bli exponerad av NÅGON eller mig själv. Det är slut med att jag ska stå i korridoren som ett praktexempel av allt vad jag bar på mina axlar.

Jag är jag.
Jag är halvgalen, skrattglad, flummig, en aning översocial, idérik och färgstark.
Jag är INTE någon som ska nedvärderas eller kränkas.

Inte igen, inte någonsin.

Uppdatering :)

Hej igen!

Det har varit ett par hektiska veckor nu när skolan börjat igen men det är skönt att ha något att göra på dagarna.

På dessa veckor (samt senaste månaderna) har det hänt en hel del. Jag har bytt jobb, varit på audition till en kör ( och kommit med ), är på g med ADHD/Bipoläritetsutredning och har gått ner 10 kilo. Skolan går bättre nu också, jag gör läxorna, får betyg i ämnena och sover mycket bättre. Var på en LABC & HLR-kurs via jobbet igår som var otroligt givande.

Nästa vecka ska tatueraren jag varit i kontakt med tidigare komma tillbaka från semestern, då ska jag boka tid för en tatuering.

Det ska vara en fjäril i 3D som sitter på axeln/skuldran. Troligtvis skriver vi in "I want to break free" också. Fjärilen representerar slutet på självskadebeteendet eftersom metoden jag använde mig av för att sluta var "The Butterfly Project". I want to break free är min favoritlåt. Den är för mig, en hyllning av livet, döden och allt däremellan. Texten blir i så fall mest en hyllning till min morfar som dog i cancer.

För oavsett om man har cancer, bipolär sjukdom, svår depression eller en tuff period i livet så ses ofta döden som ett enda alternativ, en utväg och en flykt. Därför "I want to break free." Det var min morfars favoritlåt också. Väldigt symboliskt och betydelsefullt, alltså.

En sak vi måste minnas är dock att döden aldrig är det enda alternativet. Utan döden finns inte livet. Alla dagar vi inte är döda så lever vi.